Sanningens minut närmar sig för industrins avtalsförhandlare. Förpostfäktningen är avklarad och nu tvingas båda sidor snart att bekänna färg. För verkstadsindustrin har medlarna presenterat ett treårsavtal som arbetsgivarna sagt sig acceptera, men som IF Metall är ytterst tveksamt till inte minst därför nivån det tredje året är mycket låg.

Ett krux är att i medlingsbudet är avräknat 0,6 procent av utrymmet för en uppräkning av avtalspensionerna, trots att dessa inte kostar arbetsgivarna ett öre extra under avtalsperioden. Tror hökarna inom Teknikföretagen de kan förvägra arbetare de pensionsvillkor som de sedan länge beviljat tjänstemännen? Inser de inte hur omodern en sådan hållning är?

Andra utestående frågor är höjning av lägstalönerna, villkoren för tidsbegränsade anställningar och avtalsperiodens längd.Huruvida en uppgörelse inom verkstadsindustrin är möjlig utan vapenskrammel är oklart. Bland industrins förhandlare talas om en övertidsblockad om inte arbetsgivarna blir mer medgörliga.

Två veckor kvar
Samtidigt som industrins förhandlingar spetsas till, så har övriga LO-förbund börjat tampas med sina motparter. Den sista mars löper stora avtal inom Seko ut. Hotell- och restaurang kämpar för höjning av lägstalöner och rätt till heltid. Stämningen mellan Byggnads och byggarbetsgivarna är infekterad efter tvisten om granskningsarvodena.

De handelsanställda fick förra veckan ett skambud från Svensk Handel s–  6 procent på tre år. Sist ut i vår blir Kommunal. Förväntningarna bland medlemmarna är stora på ett rejält lyft för de anställda inom vården. Det är som synes bäddat för hårda tag på de flesta avtalsområden. Allrahelst när ekonomin går så bra som den gör. För facket finns få skäl att hålla igen.

Årets avtalsrörelse kommer i efterhand att betygsättas efter hur utfallet blir för satsningen på höjda kvinnolöner. Inom LO har man efter viss vånda enats om jämställdspott, ytterligare förstärkt genom ett kraftigt krontalspåslag för alla. Det här kommer inte ge resultat med en gång. Men håller LO fast vid denna linje i flera avtalsrörelser kommer de orättvisa löneskillnaderna mellan kvinnor och män att minska radikalt.

Ingen dyr historia
Mycket hänger på hur framsynta arbetsgivarna är. Många arbetsgivare inser förmodligen att ökad lönejämställdhet är ett måste, både av rättviseskäl och för att de kvinnodominerade branscherna ska kunna rekrytera personal i framtiden. Men de har märkvärdigt svårt att omsätta denna insikt i praktisk handling. Detta trots att det inte är särskilt dyrbart att steg för steg höja kvinnolönerna. Kommunals lönesumma utgör till exempel inte mer än en tredjedel av den totala lönesumman för alla kommunanställda. Att höja kommunalarnas löner med en procent mer än övrigas kostar följaktligen inte arbetsgivarna mer än 0,3 procent i ökade lönekostnader.

Knappast en summa som ger en kommunal kamrer skrämselhicka. Så vad beror egentligen arbetsgivarnas motstånd på?