Barjobb smäller högre än hemvård

Den här månaden landar lönen på 8 500 kronor efter skatt. För det har Gabriel jobbat 75 procent av en heltid. Malin som jobbar extra har fått arbeta några timmar mer för samma lön. (Hennes timlön 93,90, hans månadslön: 75% av 16 300 kronor). Foto: Therése Ny.

UNG I SERVICEJOBB. I kvällens och livets slutskede gör Gabriel Ericsson och Malin Johansson sina arbetsinsatser. Lika, men ändå olika. Äldrevården och krogen är deras arbetsplatser.
– Det är häftigare att blanda drinkar än att ta blodprov, säger Gabriel och Malin nickar bekräftande om deras olika yrkesstatus bland jämnåriga.

Klockan 06.45
Bredvid den blommiga dörrskylten med texten ”Söderåsen” slår Gabriel Ericsson in koden och går in på den låsta avdelningen. Rosarandiga väggar, antika skåp och sidenblommor kantar korridoren.

I rummen bakom vita dörrar väntar nio gamla människor med demenssjukdomar på att få hjälp med att komma upp, kläs och tvättas före frukosten.

– Det är den biten de flesta tänker på när de hör vad jag jobbar med, att jag torkar tanter i ändan. Men det är bara en liten del av jobbet, säger Gabriel, 23.

Han har jobbat med dementa i drygt tre år. Det började som ett sommarjobb på Panterns servicehus i Katrineholm efter gymnasiets estetiska program. Han trivdes och efter ett år i England kom han tillbaka och blev kvar.

Klockan 10.00
Arbetsdagen på statshotellet, en dryg kilometer från servicehuset, har precis börjat och servitrisen Malin Johansson dukar bord, tänder ljus och ställer fram salladsbuffé i hyfsat mak. Det är två timmar kvar innan konferensgästerna väller in, väljer bord, trängs kring salladen och precis samtidigt pockar på Malins uppmärksamhet för att få sin panerade flundra med skaldjurssås eller pasta med ost- och skinksås. Kombinationen korta lunchraster och bordservering leder till en del sura miner.

– Ibland önskar man att det var lite mindre stressigt, säger Malin, 19.

Klockan 11.30
Till servicehuset kommer maten i rostfria kantiner. Gabriel lägger upp kött med potatis, brunsås och kokta grönsaker. De gamla som fortfarande kan prata och äta själva sitter vid ett bord. Vid det andra hjälper Gabriel och hans två kollegor till med matning.

– Jag jobbar med äldre i dubbel bemärkelse. Både de boende och de anställda, skämtar han.

Kollegorna på avdelningen är mer än dubbelt så gamla och samtliga är kvinnor. Det är inget Gabriel tänker på. Problemen och samtalsämnena är desamma oavsett om man är 25 eller 65, säger han. Arbetskamraterna har lärt honom det mesta om demensvård och omsorg. Själv lär han dem hur man för journaler på datorn.

Klockan 13.00
Egentligen skulle Malin ha slutat klockan tre. Men hon får gå nu, eftersom hon också tackat ja till kvällspasset. Hon samlar så många timmar som möjligt, jobbar gärna långa dagar även om det blir delade pass.

När alla timmar summeras i slutet av månaden är de ändå för få. Lönen landar på någonstans mellan 50 och 75 procent av en heltid. I våras gick Malin ut som kock från hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet och sedan dess är Statt den fjärde krogen i Katrineholm och den sjätte i landet som hon vikarierar på. En fast tjänst vore underbart, då skulle hon kunna slappna av lite mer. Nu har hon drygt tre timmar att fördriva innan jobbet börjar klockan fem igen.

Klockan 14.00
När tallrikarna är diskade vilar de flesta middag, men vid de stora fönstren i dagrummet sitter en kvinna i rullstol och gråter för sig själv. Hon skiner upp när Gabriel tar fram ett rött garnnystan. Med vana händer nystar hon garnet som Gabriel dragit ut och gråten förbyts i ett kluckande skratt.

– Det är sådana här småsaker som gör det värt allt slit. När vi upptäckte att hon tycker om att nysta garn är det en liten sak som gör hennes liv bättre. Vi kan ju aldrig bota någon, men vi kan göra livet så bra som möjligt den tid de har kvar.

Därför är det jobbigt för Gabriel att inte räcka till, när det inte finns tid att göra det lilla extra. Arbetet är också tungt, både fysiskt och mentalt. En del dementa blir våldsamma, andra kan skrika rakt ut eller upprepa samma fråga i timmar. För att orka med jobbar han bara 75 procent. Då räcker krafterna även till musiken som är hans stora intresse.

Klockan 17.00
Lyktorna ställs fram på borden i mitten av båsen i rödbrunt trä. Snart släntrar de första pubgästerna in. Malin gillar kvällarna bäst, inte bara för att hon inte är någon morgonmänniska, utan också för att gästerna är mer avslappnade. Nu kommer de för att stanna en stund, för att umgås och ha kul. Bara de inte dricker för mycket. Gör de det brukar personalen vara bra på att säga till.

Malin gillar sina arbetskompisar, de är ”lätta, roliga, snälla”, de tog hand om henne direkt. Någon hierarki har hon inte känt av. De enda gliringar hon har fått är från folk som jobbar på andra ställen, som beställer svåra drinkar. Under våren är hon ansvarig för sex sju fredagsdanser på Safiren, stadshotellets dansbandslokal. Barbados står näst på tur. Fint att få ett sånt förtroende, trots att hon är så ny, tycker hon.

Gabriel har tackat nej till att jobba natt. Nätter innebär ensamarbete och han trivs inte utan sällskap. Däremot jobbar han ofta till nio på kvällarna, även på helgerna. Det är okej, för då hinner han hem en sväng innan han går ut.

– Hit alltså, säger han, och ser sig omkring på puben.

Det är LO-Tidningen som har bokat en intervju, för även om Gabriel brukar gå till Statt blir det inte så ofta på onsdagar.
Bredvid honom i båset sitter Malin, som tagit en paus för att prata med Gabriel om arbetet. Emellanåt flackar hennes blick nervöst, ”vi sitter i skiten”, säger kollegan retsamt när han går förbi, trots att lokalen ännu är tom.

K
lockan 18.00
Gabriel vet hur det är. I England jobbade han som bartender, det vill han inte göra igen.

– En del var fulla och odrägliga. Då var det ett tufft jobb.

Dementa kan också vara aggressiva, men de rår i alla fall inte för det, tillägger han. Som barn följde Malin ibland med sin mamma till hennes jobb på ett vårdhem.

– Jag skulle inte klara det, inte med min sprutfobi, säger hon.

Både Malin och Gabriel tycker att yrket blir en stor del av livet. De pratar mycket med kompisar och sina sambor om jobbet. Gabriels kompisar brukar också ringa och frågar om sjukdomar. Malin tycker att det blir roligare att gå ut och roa sig själv ju fler kvällar hon jobbar. Suget ökar. Gabriel håller gärna sitt stora intresse musik utanför karriären. Ett tag jobbade han som konsertbokare men då var det inte lika kul att spela sen. Nu satsar han på rockbandet vid sidan om. En skiva är på väg och förhoppningsvis blir det en turné under semestern.

Kanske är det möjligheten att vara ute i svängen och möjligheten att träffa kändisar som höjer krogyrket på statusskalan.
– I Katrineholm? säger Gabriel syrligt. När han i England fick ta hand om fotbollsspelare från Newcastle United var det bara krogkollegorna som blev exalterade.

Men han tror ändå att kändispotentialen påverkar att andra tycker att det är ett mer spännande jobb. Malin säger att man nog måste till ett häftigare ställe för att träffa kändisar.

– Men det är klart, det bor alltid en massa på hotellet. Damkronorna var där för ett tag sedan. Man får ju tänka på att de bara är människor. De vill ju inte att man ska tycka: Åhh…

Malin har valt restaurangyrket för att slippa plugga vidare och kunna ta jobb var som helst i Sverige, var som helst i världen. Hon vill bort från Katrineholm, som ”ju inte är den hetaste staden”. Gärna vill hon bli ”säsongare”, med sommar på västkusten och vinter i fjällen.

– Jag vill flytta någonstans där det händer mycket, och det gör det ju där, säger hon.

Gabriel har nyligen köpt ett hus tillsammans med flickvännen. Han trivs och tycker att stan är mysig, ”med parker och så”. Och kommunikationerna är bra.

– Vill man göra något annat kan man alltid sticka till någon annan stad en sväng, säger han.

Kanske fortsätter han att jobba som undersköterska, kanske vidareutbildar han sig inom demensvården. Något med människor blir det i alla fall.

Klockan 21.00
Efter en middag som Malin serverat går Gabriel hem för att orka upp till jobbet på morgonen. Malin fortsätter att ta beställningar, skummar öl ur pumparna. En halvtimme in på torsdagen har det sista bordet torkats. Malin vikarierar för en ordinarie och slutar enligt schema.

– Men jag brukar ju jobba extra vid behov på kvällarna och då jobbar jag bara så länge som de behöver mig, säger hon.