ANALYS. För tio år sedan, den 18 mars 1997, skrev industrins fack och arbetsgivare under ett avtal som sedan dess haft en avgörande betydelse för stabiliteten på den svenska lönemarknaden.

Industriavtalet, som det kallas i vardagslag, har fått en status nästan jämförbar med Saltsjöbadsavtalet från 1938. Och även om det kan verka som en långtgående parallell är inte liknelsen tokig. Båda dokumenten är i grunden fredsavtal. Det handlar om hur freden ska upprätthållas och hur oenighet helst inte ska leda till konflikt. Parterna har, enkelt uttryckt, avstått en del av sin makt i förhoppning om ett långsiktigt bättre resultat.

Kraften i avtalet finns mer i betraktarnas ögon än i avtalets faktiska innehåll. Den aktning och respekt som bärarna av avtalet bemöts med stärker avtalet i sig och gör parterna än mer motiverade att vårda sin överenskommelse. Politiken har med vördnad lyft upp industriavtalet till en nivå dit få om ens några andra överenskommelser nått i modern tid. Den särställningen ger bärarna av industriavtalet tillgång till politiken på ett annat och mer direkt sätt än vad andra kan räkna med.

Knappast en svaghet
Att en av portalfigurerna – Metalls förre ordförande Göran Johnsson – också haft säte och stämma i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott har naturligtvis inte försämrat statusen på uppgörelsen eller accessen till politikens mitt. Under industriavtalets första tio år var socialdemokratin rege-ringsbildare.

Parallellen till Saltsjöbads-avtalet är därför inte särskilt långsökt, även om dåtidens Saf och LO åstadkom än mer av gemensamma överenskommelser än vad industriparterna hittills förmått. Dåtidens fack och arbetsgivare byggde vidare på det förtroende som uppstått under 1930-talets mycket tuffa och besvärliga förhandlingar.

Parterna inom industriavtalet försöker dock identifiera nya arbetsområden, vid sidan av förhandlingsavtalet,  där samarbete eller ett gemensamt agerande kan stärka industrins ställning i samhället. Energipolitiken är ett sådant område. Men också utbildningspolitik, industriutveckling, kompetensförsörjning och konkurrenskraft engagerar sig parterna i.

Öppenhet förankrar
Att industriavtalet ifrågasätts och kritiseras av andra fackliga organisationer och arbetsgivare är inte ett tecken på avtalets svaghet. Tystnad vore sannolikt ett större hot mot avtalet än den öppna kritik som funnits och finns. Kritiken tvingar industrins parter att vrida och vända på sin argumentation och kanske också att omdefiniera och förändra delar av det egna agerandet.

Den mest omstridda delen kring industriavtalet är dess roll som normerare av löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Den acceptansen har försvagats under de gångna tio åren och i dag finns en öppen kritik mot att tvingas traska patrull. Fler branscher som också lever under hård internationell konkurrens vill ha ett ord med i laget och forma krav och vara med och godkänna uppgörelser som lönemässigt skall disciplinera både egna och andra. Att bara bocka och acceptera blir allt svårare.

Men med en större öppenhet från industriparternas sida i den centrala frågan kring hur lönenormering ska gå till kan avtalet leva vidare och till och med stärkas. Avtalets framtid ligger därför i hög utsträckning i industriparternas egna händer.

Fler som hakar på
Just nu är de tongivande industribranscherna i täten av avtalsrörelsen. Allt pekar i dag på att 2007 års första avtalsuppgörelse sker inom verkstadsindustrin mellan Teknikarbetsgivarna och de tre samverkande facken IF Metall, Sif och Sveriges Ingenjörer. För en till synes handlingsförlamad omvärld är industriavtalet viktigt att syna. De överenskommelser, och det agerande som kännetecknar parterna, borde få efterföljare på arbetsmarknaden. I alla fall om drömmen fortfarande är en partsstyrd modell med politiken på armlängds avstånd.

Det gäller inte minst centralorganisationerna, Svenskt Näringsliv och LO. Försöken att hitta varandra har med få undantag inte varit särskilt framgångsrika de senaste 15 åren. Svårigheterna kan vid en först anblick förefalla oöverstigliga, men så resonerade och funderade också industrins fackliga organisationer och arbetsgivarna på sommaren 1996 när fackföreningarna gav arbetsgivarna en offert om en ny förhandlingsordning. Men de vågade försöka. Och trots svårigheter och dramatik ända in i den sista förhandlingsnatten blev det en uppgörelse.

Det finns därför inga omöjliga uppdrag – en del tar bara längre tid än andra.

FAKTA: 700.000 omfattas
Industriavtalet: Avtalet omfattar drygt 700.000 anställda inom industrin. Följande organisationer ingår i samarbetet. 
Arbetsgivare: Byggnadsämnesförbundet, Gruvornas arbetsgivarförbund, Industri- och kemigruppen, Livsmedelsföretagen, Skogs- och lantarbetsgivarförbundet, Skogsindustrierna, Stål- och metallarbetsgivarförbundet, Svemek, Teknikföretagen, Tekoindustrierna och Trä- och Möbelindustriförbundet.
Fackförbund: IF Metall, Skogs- och träfacket, Livs, Pappers, Sif och Sveriges Ingenjörer.