ANALYS. Den tryggade arbetsfreden i stora delar av industrin innebär många lättnadens suckar. Främst hos parterna som krönt sina förhandlingsansträngningar med att göra upp, rekordtidigt och utan konflikt. Pliktskyldigt smågnäll för det ena eller det andra ändrar ingenting i sak – lättnaden hos fack och arbetsgivare över att vara i mål är påtaglig och överskuggar eventuella eftergifter här eller där.

Men också Riksbanken och regeringen andas ut i vetskapen om att kartan är ritad för en stor och viktig del av Lönesverige under de kommande tre åren. Förutsättningarna för både penning- och finanspolitik är givna.

Inte ens en ståndaktig delegation på Gruvområdet som fortsatt avvisar slutbudet ändrar bilden av att normen är spikad för alla de andra 484 olika avtalsområden som skall förhandlas de kommande veckorna och månaderna.

Glädjen eller lättnaden hos de närmast berörda kan dock sägas ha sin motbild hos dem som väntar i kulisserna och vill avsluta alternativt komma igång. I förbund med ett lägre löneläge krävs betydligt högre procentuella löneökningar än dem vi nu sett om lönegapet ens ska förbli intakt eller kunna minska.

Stort glapp
Årets paradnummer bland LO-förbunden är jämställdhetspotter, beräknade som ett extra lönepåslag utifrån andelen kvinnor på avtalsområdet. För Kommunal och Handels innebär det extrakrav på mellan 150 och 200 kronor i månaden, jämfört med till exempel industrifackförbundens krav på 840 kronor mer i månaden, dock lägst 3,9 procent.

För att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska utjämnas måste de kommande avtalen ligga minst så många kronor högre i månaden än de nu signerade uppgörelserna. Det blir ingen enkel uppgift.

En jobspost som det redan muttras besviket över är den nu fastställda kostnaden för pensionsuppgörelsen. I avtalen inom industrin avstår arbetarna 0,2 procent om året som betalning. De förhandlare inom LO som gjort uppgörelsen avvisar beräkningen som grundlös och hävdar tvärtom att arbetsgivarnas kostnader till och med sjunker nästa år då uppgörelsen träder i kraft. Och i år då systemet inte ens är i gång betalar de också 0,2 procent.

Trots detta har de opartiska ordförandena konstruerat ett förslag som innebär att IF Metalls och Skogs och träs medlemmar får nöja sig med 9,6 procent i löneökningar under de kommande tre åren medan tjänstemännen får 10,2 procent. Skillnaden är priset för pensionsuppgörelsen.

Tufft att greja
Att andra LO-förbund kommer att försöka ändra prislappen för avtalspensionen är ställt utom allt tvivel, men att ändra det nu fastställda priset blir ingen enkel uppgift.

På det omstridda Gruvområdet talar också det mesta för en lösning, även om den dröjer några dagar eller någon vecka. En ventil i slutbudet som möjliggör högre lönepåslag i de lokala förhandlingarna gör att gruvarbetarna kan känna sig lönemässigt någorlunda nöjda.

Deras främsta kritik inför hemresan från Stockholm gällde att underjordstilläggen ska in i det centrala avtalet. De finns i dag i de lokala överenskommelserna. För eventuellt nya gruvor och entreprenörer vill delegation säkra tilläggen i det central avtalet. Men den slutliga uppgörelsen stupar med stor sannolikhet inte på den oenigheten.