Vad finns kvar att berätta?
SISTA ORDET. Avsuttna statsministrar brukar i vår snälla politiska kultur snabbt bli populära. Det är ett öde som också kan drabba Göran Persson, spår statsvetarprofessorn Olof Ruin i en DN-artikel.
Olof Ruins motivering till denna spådom är en smula kuriös. Han konstater att Göran Perssons ledarstil uppfattades som stöddig och dominant. I förra valrörelsen blev det en extra belastning när han konfronterades med den sammetsögde Fredrik Reinfeldt, som inför väljarna framstod som en resonerande och prövande partiledare.
Men nu drygt ett halvår efter valet utfaller en jämförelse mellan de två kombattanterna inte längre till Reinfeldts fördel. Orsaken är Reinfeldts osynlighet och oförmåga att ge klara besked. Perssons eftermäle kommer att gynnas av Reinfeldts blekhet, tror Ruin. Folkopinionen värdesätter en dominant kraftkarl som vet vad han vill mer än en vankelmodig mespropp.
Upptagen med att putsa
Om en sådan omvärdering kommer till stånd får vi tids nog se. Göran Persson är själv sysselsatt med att putsa på sitt eftermäle. Inom något år ska han komma ut med en minnesbok från sin tid i regeringen. Den kan säkert bli läsvärd, och blir den en försäljningsframgång lär författaren få råd att köpa några extra kossor till gården.
Riksbankens jubileumsfond har gett Göran Persson ett anslag som ska täcka kostnaden för en assistent som ska ta fram faktamateriel för boken. Detta har retat upp journalistprofessorn Stig Hadenius. Inte anslaget som sådant, utan att Persson tänker ta en gammal medarbetare som inte har disputerat till hjälpreda.
Ibland tycks mig den akademiska världen ovanligt småaktig. Svenska politiker hinner numera knappt avgå innan de börjar skriva minnesböcker från sina år i den politiska hetluften. Brådskan går ofta ut över innehållet. Kjell-Olof Feldt gav ett år efter sin avgång ut boken Alla dessa dagar – ett självömkande försvarstal som gick ut på att frita honom från allt medansvar för den väntade valförlusten 1991.
Jag hoppas Göran Persson inte går i den fällan. Politiska memoarförfattare som ältar lidna oförätter sida efter sida är onjutbara. Den andra ytterligheten är heller inte så rolig. Tage Erlanders omfångsrika memoarer är förträffliga som uppslagsverk, men är så torra och sakliga att de aldrig griper riktigt tag i läsaren. Den som vill komma människan Tage Erlander in på livet ska läsa hans lysande dagböcker som nu ges ut i jämn takt.
En av socialdemokratins främsta, Gunnar Sträng, vägrade kategoriskt att skriva sina memoarer. När jag arbetade vid Tidens förlag i början av 70-talet avvisade han alla propåer med ”att jag tänker inte avgå på ett bra tag” och efter valförlusten 1976 hjälpte det inte att locka med furstliga honorar eller politisk odödlighet.
Sista gången vi uppvaktade honom i frågan förklarade han barskt:
– Tage Erlander har ju sagt vad som behöver sägas i sina till memoarer förklädda statsvetenskapliga avhandlingar och Ulla Lindström har svarat för den politiska porren, så vad finns kvar för mig att berätta.