NY BOK.  Efter andra världskriget växte civilflyget i Sverige i snabb takt och därmed såg de första svenska flygvärdinnorna dagens ljus. Det var 1946 som de steg in i en extremt manlig värld där kvinnor inte förväntades ställa krav utan bara le och vara tacksamma. När de ändå begärde mer i lön möttes de av ledningens kommentarer om att de ju varken blev yngre eller vackrare med åren. Så någon löneförhöjning blev det inte. Det skulle dröja två år innan flygvärdinnorna blev fackligt anslutna.

I boken Dröm och verklighet – Ett yrke i det blå berättar ett tjugotal före detta flygvärdinnor om sitt arbete i ord och massor av bilder. Minnena drar förbi och utgör en brokig flora av episoder, personer och upplevelser under 60 år. Parallellt skildras SAS utveckling med alltfler flygplanstyper och linjer, jetåldern, omorganiseringar och rationaliseringar. Och vid sidan av dem tränger sig ännu en berättelse fram som handlar om klass- och könsmotsättningar.

På 50- och 60-talen var flyget på uppåtgående och yrket hade hög status. Så många sökte, men få blev antagna. För att bli utvald skulle man ha bra utbildning, språkkunskaper, vara mellan 21 och 28 år, ogift, korthårig, svensk medborgare, ha god fysik, se bra ut och vara beredd på att alltid le. Det var krav som passade bäst in på överklassens döttrar.

Väl på plats i kabinen var det tuffa tag. Alla fick skriva på ett kontrakt som i praktiken innebar 60-timmars arbetsvecka i trång miljö, med oregelbundna arbetstider och låg lön. Utan flygtillägg. För flygvärdinnor räknades först inte som flygande personal!

Och det dröjde nästan 30 år innan en kvinna utsågs till purser. Många tyckte nämligen att kvinnor inte var lämpade som arbetsledare. Den fackliga kampen bedrevs alltid i motvind.

Till att börja med var kabinen inte avdelad. Det var få som hade råd att flyga, men så kom turisterna och då inrättades en klass för dem plus en förstaklass-sektion i planets främre del. Där bjöds det på gåslever, rysk kaviar och champagne. Flygvärdinneyrket omgavs länge av en fläkt av lyx och flärd.

Det framgår att det var mycket äventyr och improvisation över de första åren.

Pionjärberättelserna genomsyras av glatt humör och lyckliga minnen, men tiderna har förändrats och när den enda av skribenterna som fortfarande arbetar som flygvärdinna redogör för en vanlig arbetsdag tur och retur London så handlar det om slit, stress och monotoni. Verkligheten har hunnit ifatt drömmen.

Eva Dandanelle
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören