Angela Merkel, Tysklands konservativa förbundskansler, har presenterat sina planer på en ny EU-konstitution. Den skall förhandlas fram i tysthet, för att kunna antas av EU-länderna någon gång 2009, kanske i samband med valen till EU-parlamentet.

Merkel är bara en i raden av EU-ledare som nu trycker på för att EU skall få den konstitution som ratades av väljarna i Frankrike och Nederländerna. Deras iver öppnar stora möjligheter för att driva en framgångsrik socialdemokratisk EU-politik. En majoritet i LO och bland socialdemokratins väljare är djupt kritiska till EU. LO-Tidningens ledare (14/12 2006, se länk nedan) beskriver utförligt skälen till denna inställning. Det handlar inte om allmän negativism, utan om att EU:s fördrag och domstol används för att angripa viktiga områden i det svenska välfärdsbygget.

Ett aktuellt exempel är Vaxholmsfallet, men det finns många fler. EU:s regelverk driver politiken åt höger, något som regeringen i tysthet applåderar. Så när nu Merkel kallar till överläggningar om konstitutionen kommer de svenska förhandlarna knappast att kräva några revolutionerande förändringar. Man är tillfreds med ett fördrag som ger EU:s domstol rätt att till exempel blanda sig i svensk arbetsrätt, och en konkurrenslagstiftning som gör det möjligt att ställa krav på marknadsanpassade (det vill säga högre) hyror inom allmännyttans bostäder.

Dags för arbetarrörelsen att formulera en EU-politik
Detta är ett ypperligt tillfälle för den socialdemokratiska oppositionen. Nu är läge att formulera en politik som talar om vad svensk arbetarrörelse vill med EU-samarbetet. Den politiska oppositionen i landet är tillräckligt stark för att kunna ställa direkt ultimativa krav för att acceptera en ny konstitution.

Låt mig ge ett exempel. Regeringen Reinfeldt hade själv aldrig vågat ifrågasätta svensk arbetsrätt på det sätt som EG-domstolen nu gör. Men varför då inte ställa kravet att den nya konstitutionen skall innehålla otvetydiga skrivningar om att arbetsrätten är nationell och inte något för EU att bestämma över? Vad finns att förlora på att ställa ett sådant krav?

Ställ tre krav på regeringen
Tre principiella krav bör ställas på regeringen. Det första gäller gränserna för EU:s makt. Ingen vet idag hur mycket makt vi överfört till EU. Fördragen är oklart skrivna, och när principerna prövas är det EG-domstolen som har sista ordet. I praktiken innebär det att domstolen ges rätt att införa nya lagar i Sverige. Denna ordning måste upphöra. En ny konstitution skall innehålla en exakt precisering av vad EU bestämmer och vad man inte skall lägga sig i. Den gråzon som nu finns måste försvinna.

Ett andra krav är att EU:s omfattande makt begränsas. Som det är nu finns det nästan inget område som inte unionen kan lägga sig i. Detta är en demokratisk och saklig förlustaffär. Vad finns det till exempel för vinster med att tvinga på länderna ett arbetstidsdirektiv som nästan ingen vill ha? Skala bort hela den tunga överbyggnad av socialpolitik, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik som EU försett sig med. Gör klart att EU överhuvudtaget inte skall syssla med frågor om till exempel skatter, arbetsrätt eller presstöd. Skär kraftigt i de kostsamma och slösaktiga jordbruks- och strukturstöden. Rikta in siktet på att skapa en organisation där den gemensamma basen är ett frihandelsområde med fri passage för människor och varor och utöver detta ett fåtal tunga överstatliga ämnen, som till exempel de globala miljöhoten.

Och så, som tredje krav, en folkomröstning om det färdiga konstitutionsförslaget. Reinfeldt har offentligt deklarerat att han inte vill ha en sådan, utan istället en uppgörelse med socialdemokratin i riksdagen. Men vad finns det för anledning att tillmötesgå honom i detta – i synnerhet om konstitutionen inte beaktar krav på till exempel begränsning av EU:s makt?

En preciserad maktfördelning mellan nation och union, en begränsning av EU:s makt och budget samt en folkomröstning om den nya konstitutionen. Dessa tre krav skulle klargöra vad arbetarrörelsen vill med EU-samarbetet, och samtidigt vinna stora delar av den EU-kritiska opinionen i landet. Långt fler än de som i detta val gick till höger skulle återvända till socialdemokratin. Genom att utmana regeringen med en mer EU-kritisk hållning har arbetarrörelsen inget att förlora och allt att vinna.

Läs också: ledaren "Ge inte bort riksdagens beslutsrätt till EU"

Sören Wibe
Före detta riksdagsledamot (s)
Skriv till debattredaktören