Högeralliansen trumfade igenom ett beslut om nedläggning av arbetslivsinstitutet. Och det vi ser nu är hur verksamheten vittrar sönder. I framtiden kommer vi inte att ha ett samlat statligt ansvar för forskning om arbetslivet och dess villkor. Alltihop upphör den 1 juli. Därefter är det upp till välvilliga universitet, högskolor och andra aktörer att driva enskilda forskningsprojekt vidare.

Jag har konfronterat arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med konstateranden som att regeringen inte hade en klar strategi när beslutet togs. Beslutet var mer en ideologisk markering för att sätta fackföreningsrörelsen och socialdemokratin på plats än en genomtänkt åtgärd. Littorin ger inga besked. Men däremot ger han en tydlig bild av att effekterna av beslutet nu ska utredas, analyseras och studeras. Det enda som är klart hittills är att arbetslivsinstitutets bibliotek flyttas till Stockholms universitet.

Arbetslivsinstitutet bedriver nu verksamhet på sju orter och har cirka 400 anställda. Självklart går det inte att ha de cirka 250 forskarna i någon sorts stand by-läge. I takt med att de hittar andra arbeten så försvinner kompetensen. Inom en snar framtid kommer Sverige att sakna en samlad forskning om arbetslivets villkor värd namnet.

Sverige och Portugal sämst i Europa
Sverige och Portugal blir nu de två länder i Europa som saknar ett samlat statligt institut för arbetslivsforskning. Det känns mycket genant inte minst mot bakgrund av att Sverige idag har en framstående position på detta område. Nu ersätts denna starka position med en verksamhet som blir sönderplottrad och beroende av mer eller mindre tillfälliga välgörare.

I Umeå har nu landstinget, kommunen, universitetsstyrelsen och det kvarvarande arbetslivsinstitutet gått ihop ekonomiskt för att klara ett projekt inom området tillämpad arbetsmiljöforskning. Man har gått in med ett antal miljoner vardera från aktörerna. Nio forskare engageras. Allt detta är bra. Men det löser inte problemet med den långsiktiga stabiliteten i arbetslivsforskningen. Dessutom måste man inse att detta är ett statligt ansvar!

Högerregeringen har ingen konkret handlingsplan för hur vi långsiktigt ska klara arbetsmiljöforskningen. Det duger inte med besked som att varje högskola och universitet ska sprida kunskap om sin forskning och arbeta med den så kallade samverkansuppgiften. Eller att en särskild kommitté ska utreda företagshälsovårdsutbildningens framtid. Och att det finns 60 miljoner kronor för enskilda forskare och doktorander.

Slarvigt och dåligt

Sanningen är den att kejsaren är naken i denna fråga. Under ordridåerna döljer sig bara den enkla sanningen att regeringen dragit igång en nedläggning där man inte överblickar konsekvenserna. Det är slarvigt och dåligt. Jag frågade Littorin: Var detta verkligen nödvändigt? Ett relevant svar uteblev!

Peter Hultqvist
Riksdagsledamot (s)
Skriv till debattredaktören