ANALYS. Mungiporna pekade nedåt, minerna var bistra och förhoppningarna kraftigt nedtonade jämfört med tidigare när IF Metall kommenterade budet från opo. För det fanns inte mycket som gjorde facket på gott humör i de med spänning emotsedda riktlinjerna.

Men trots besvikna fackliga påpekanden om för låga löneökningar, oklarheter om vad en pensionsuppgörelse kostar och osäkerhet kring hur mycket de lägsta lönerna höjs så är det ändå inte där som den svåraste spänningen finns.

Det är i frågorna som inte diskuteras som motsättningarna är störst och där svårigheterna, åtminstone för en utomstående, förefaller närmast oöverstigliga. Arbetsgivarnas krav på ökad flexibilitet i arbetstidens förläggning är den osynliga, men just nu helt avgörande frågan. Frågan luftas sällan eller aldrig på presskonferenser, men det är där arbetsgivarna satt emot hårdast i den här avtalsrörelsen.

Strid om korridoren
I dag finns en rätt inskriven i riksavtalet för verkstadsindustrin att variera varje arbetspass 24 minuter upp eller ner utan övertidsersättning. På förhandlarspråk kallas det för arbetstidskorridoren.

Den korridoren vill arbetsgivarna vidga, gärna till en timme om dagen upp eller ner. Allt för att utan extra kostnader – övertidsersättning – kunna möta olika beläggningar i produktionen.

Men om trycket är hårt från arbetsgivarna att vidga korridoren är mottrycket lika starkt. De anställda har tyckt illa om korridoren allt sedan den dök upp och vill för allt i världen inte se den utvidgad.

Varje utvidgning berövar facket en lokal förhandlingsposition då det säljer de anställdas flexibilitet och får betalt för insatserna. Den dag då riksavtalet innehåller en tillräckligt bred korridor – kanske mellan 35 och 45 timmar – blir det få om ens några lokala förhandlingar. Arbetsgivarna lutar sig då bara mot riksavtalet och lägger ut den ordinarie arbetstid som passar produktionen. Kostnaderna för produktionen sjunker eftersom nästan allt tid blir normalarbetstid och övertidsersättningen försvinner.

Opo vet om det
Detta är den till synes lilla tuva som kan välta ett helt lass. Det vet de opartiska ordförandena, det vet arbetsgivarna och det vet förhandlarna inom IF Metall. Och med tre dagar kvar fram till fredagens slutbud är tveksamheten därför inte överraskande.

Mot ökad förläggningsrätt för arbetsgivarna står framför allt kraftiga höjningar av de lägsta lönerna, kanske några extra tiondelar på det totala löneökningsutrymmet, och ok till de avtalspensionerna som LO och Svenskt Näringsliv förhandlat fram.

När det blir fredag och slutbudet (?) presenteras kommer sanningens minut. Oddsen för en snabb och smärtfri uppgörelse är inte överdrivet goda i dag. Det vittnar de neddragna mungiporna om.

Kanske blir upplösningen ett kort och rent löneavtal och den verkliga kraftmätningen skjuts framåt i tiden. Men oavsett tidpunkt för en avgörande omgång – det är ökad rätt att variera normalarbetstiden som är de svenska arbetsgivarnas högsta önskan och fackets mardröm.