Nu kommer, i rapport efter rapport, tecken på att den borgerliga ”alliansregeringen” fått folk att lämna facket. Så mycket för den fackföreningsvänliga inställning som Reinfeldt-regeringen har marknadsfört sig med, alltså.

Det kan ju inte ha varit svårt för någon att räkna ut att den radikala höjningen av a-kassornas finansieringsavgifter skulle ställa många inför ett val mellan någon form av skydd vid arbetslöshet och medlemskap i facket.

Än värre är det självklart när man tänker på att höjningarna var värst för de mest arbetslöshetsdrabbade kassorna. Och på att den lägre avgiften, som sägs gälla arbetslösa, inte tillämpas för deltidsarbetslösa, vilket framförallt drabbar (ofta lågavlönade) kvinnor.

Fredrik Reinfeldt har förtydligat sin påstått positiva inställning till fackliga organisationer med att han uppskattar den svenska fackföreningsrörelsens förmåga att ”ta ansvar”, men att han är kritisk till de tillfällen då man misslyckats med det. Exempelvis när man har krävt för stora löneökningar för Reinfeldts smak.

Individerna blir mer utsatta
Och kanske är det så enkelt som att den ”ansvarsfulla” formen av facklig aktivitet inte skadas av att fackföreningsrörelsen försvagas.

Hur ska man annars tolka regeringens planer på att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring? Ett förslag som är svårt att förstå som något annat än ett försök att minska fackföreningsrörelsens betydelse genom att skära av dess koppling till arbetslöshetsförsäkringen. (Till regeringens fördel får sägas att man den här gången betonar vikten av att utreda förslaget ordentligt, vilket väl å andra sidan snarare borde vara regel än undantag.)

De hårdare a-kassereglerna fyller flera funktioner; dels riskerar fackföreningsrörelsen att försvagas, dels hotar arbetsmarknaden att försämras, och båda dessa saker sker med hjälp av att enskilda personer blir mer utsatta.

Ytterligare en detalj som minskar solidariteten är för övrigt att man inför ett litet inslag av behovsprövning i arbetslöshetsförsäkringen. Långtidsarbetslösa som har barn under 18 år ska kunna få något högre ersättning än andra som varit arbetslösa lika länge.

Godtyckligt urval
Förutom det godtyckliga i att välja ut just föräldrar, utan hänsyn till alla tänkbara andra som kan ha höga kostnader av olika skäl, bidrar det här till att peka ut barnfamiljer som de politiskt intressanta. Samtidigt uttrycker det att ansvaret för barn vilar på den enskilda familjen – till skillnad från allt annat ansvar, som ska vara mer eller mindre individuellt.

Sammanfattningsvis kan det väl inte längre undgå någon att ”alliansens” politik inte är så ny som de har påstått.

Hanna Pettersson
Juridikstuderande
Skriv till debattredaktören