ANALYS. Ökad flexibilitet i arbetstiderna är den tuffaste frågan i de avtalsförhandlingar som nu slutspurtar. Mot det arbetsgivarkravet står fackens krav på kraftiga satsningar på de lägsta lönerna i avtalen. Så kan slutronden i förhandlingarna beskrivas när industrin nu intensifierar sina ansträngningar att nå en uppgörelse.

På samtliga industriområden har veckan varit en enda lång förhandling kring de viktigaste frågorna som respektive part fört fram. Allt för att försöka hitta gemensamma lösningar, åtminstone i princip, innan de opartiska ordförandena, opo, tar över förhandlingsuppdraget och leder parterna fram till uppgörelser.

Enligt samstämmiga uppgifter till LO-Tidningen finns lösningar på flera besvärliga frågor. Förhandlingarna är långt framskridna på en rad områden. Men vis av tidigare erfarenheter har nu alla gjort rast – vila i väntan på teknikförhandlingarna.

Rasar på riktigt
Alla minns, en del med välbehag andra med djup olust, det som kallades bullavtalet på 1980-talet och uppgörelsen inom massa- och pappersindustrin 1995. Då överraskades de flesta stora arbetsgivare av uppgörelser på mindre avtalsområden som fick betydelse också på det egna avtalet. Det är ingen överdrift att beskriva arbetsgivarnas reaktioner som rasande de här gångerna.

Sedan dess har dock inte minst arbetsgivarna skärpt den interna disciplinen, och den mäktiga gruppen av arbetsgivardirektörer inom Svenskt Näringsliv håller i dag alla medlemsorganisationer i herrans tukt och förmaning. Därav rast och vila på en del avtalsområden som kanske skulle kunna göra upp omgående.

Men också facken har koll på varandra. Ett avtal som öppnar för ökad flexibilitet på arbetstidsområdet är inget som IF Metall drömmer om. Just i deras fall är den så kallade arbetstidskorridoren en oerhört besvärlig fråga. Varje förändring av de nuvarande reglerna riskerar att slå tillbaka på förbundsledningen, och ett avtalsråd kan mycket väl göra tummen ner för en sådan uppgörelse.

Inga avgörande tiondelar
Just nu pågår intensiva ansträngningar för att hitta principiella lösningar på de svåraste frågorna. Ju fler principöverenskommelser direkt mellan parterna desto lättare blir det för opo att siffersätta de olika beståndsdelarna. Hur stora löneökningarna slutligen ska bli och hur långt avtalet ska vara blir det som alltid gräl om in i det sista, men alla vet att uppgörelsen inte står och faller med det. De sista tiondelarna strandar ingen förhandling.

De mest optimistiska bedömningarna pekar nu mot en rivstart för de opartiska ordförandena och ett allvarligt försök att få fram en uppgörelse under de första tio dagarna av mars – allt för att undvika att ett mindre avtalsområde får rollen som trendsättare. Avgörandet i år ska ske inom teknikföretagen.