NY FILM. Kvinnor kan inte längre få barn och världens yngsta, 18 år fyllda, har just dött i ett slagsmål. Hårda bud, alltså, i dystopifilmen The children of men, som bygger på deckardrottningen P D James roman från 1992, om en framtid nära oss.

Det finns något lugnande i P D:s konservativt kristna och rätt så storslagna bild av mänskligheten som ett i grunden helt omöjligt släkte. I boken svävar hon ut från sina ordinarie brott- och straffhistorier och skildrar på ett lite maniskt vis infertila kvinnor som år 2027 kör omkring med katter och dockor i barnvagnar, och ett kontrollsamhälle med undanskymda likvidationer av vårdkrävande pensionärer.

I den här visionen anar man också en grundlig kritik av den moderna tiden: enligt P D James laddas både religion och sexualitet ur och slätas till när kopplingen till fortplantningen försvunnit. Men hon ger oss en chans till.

Ett barn föds till slut, efter sådär en kvarts sekels uppehåll i den globala nativiteten. P D James jobbar sig igenom frågan och avlägger rapport: inte mycket blir bättre med oss för det. Men nu finns det i alla fall något vettigt att bråka om, igen.

Bara väktarstaten är kvar
I filmen bryter sig ett annat tema in i maktkampen om det ofödda barnet; välfärdsstaten som tackat för sig. Det är inte så mycket 1984 där alla är bevakade, som det omvända: bara väktarstaten är kvar, resten skiter man i.

Alfonso Cuarón, tidigare bland annat en av Harry Potter-regissörerna, har alltså uppdaterat romanen för samtida bruk. Borta är ättestuporna, i stället kastar militär och polis brutalt ut alla flyktingar som försöker komma in i landet. Samtidigt jagar man oppositionella i ett stor-London där nutidens pampiga och avancerade London-arkitektur fått bli en bild av morgondagens kollaps.

I Cuaróns fantasi har framtiden alltså drabbats av en tilltagande bosnifiering, med inslag av både Guantanamo och Warzawa-ghettot, och utan privilegier för medelklassen.

Filmen igenom levererar han oroande närbilder; en fridfullt övervuxen skola, som ett törnrosaslott, byråkraten som tagit tillfället i akt och stulit klassiska konstverk till sin privatbostad. Pensionärer som gömmer sig med självmordstabletter i den allt snårigare skogen. En psykotisk enstöring som snott åt sig en pansarvagn. Gängen som ligger i bakhåll i ingenmanslandet mellan städerna. De uttröttade människorna som drömmer om medkänsla.

Befrielserörelsen är uppdelad i fraktioner
Men befrielsrörelsen är delad i olika fraktioner. Nästan alla vill åt den gravida kvinnan och använda det nya barnet som sin galjonsfigur.

P D James, född 1915, upplevde 1930-talet då demokratierna inte alls nödvändigtvis sågs som räddningen, i jämförelse med de starka männens parad runt om i Europa.

I romanen låter hon mellankrigstiden skymta förbi när diktatorn, Xan, lättvindigt tar över makten på vallöftet att medborgarna under hans regim kommer att slippa rädsla. Också detta har Cuarón släppt helt, intressant nog.

Många vill ha ett ord med i laget
I hans framtidsfilm är det snarare påfallande många som vill ha ett ord med i laget. Bara den resignerade hjälten (Clive Owen) är ungefär densamme som hos P D James, och tar på sig att föra den gravida kvinnan ut ur landet till en fristat, The Human Project. Där kommer barnet inte att användas i någons syften, hoppas den blivande mamman.

Cuarón ger inget svar på frågan om fristaten verkligen är en möjlighet. Men om man ska skapa det goda samhället måste man först tänka sig att det finns, är hans budskap. Resten låter han vara osagt. En inte helt ointressant och även uppfordrande tidssignal: dystopin vänds ut och in, och blir därmed klart obekväm som tröstfilt.

Anne Hedén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören