Barndomen i ett romantiskt skimmer
FOTO. Idén är en tjuv – så inleder Håkan Nesser en av sina böcker, och det är i sådana banor jag tänker när jag ser Sally Manns utställning på Kulturhuset. För hennes fotografier, speciellt av sina barn, verkar vilja motverka tidens tyranni.
Kanske det är orsaken till att hon använt en lång exponeringstid som ville hon stjäla den tillbaka, och förlägga barndomen i ett romantiskt skimmer.
Ur det perspektivet känns det absurt att dessa bilder från början av 90-talet beskylldes för att vara pornografiska i USA. I stället finns här närheten till de kära som i porträttet av en dotter, där hon ligger halvnaken i en soffa, kallad Venus efter skolan.
Utställningen består av tre delar, och förutom Immediate Family finns avdelningen What Remains som skildrar barnen i vuxen ålder. Där finns en spöklik distans till barndomsparadiset.
Sally Mann som bearbetat sin fars död genom att fotografera lik, är hela tiden besatt av förgängligheten. Kanske är det därför hennes foton från det mytomspunna Södern är så dimhöljda i tredje delen av utställningen.
Synd bara att hennes bilder av de döda inte togs med på Stockholms kulturhus. Större tyngd skulle ha getts åt hennes världsbild då; nämligen den att ögonblicken – som inom buddismen– inte är eviga, utom i fotografiets värld där exponeringen kan förlängas. Men i Sverige är livets slut mer tabubelagt än i USA som dagligen befinner sig i krig i Irak.
