Nästa morgon kom dödsbudet

– Vi levde vårt liv tillsammans så fort. Vi hann med så mycket. Vi fick barn tidigt och nu är de vuxna, säger änkan Susanne Fredriksson. Foto: Jonas Ekströmer.

DÖDEN I ARBETSLIVET. Tony fimpar cigaretten på parkeringsplatsen.
– Vi syns i morgon, säger han.
Fem minuter senare dör han.

Strax efter klockan sex på morgonen den 13 oktober pussar Tony Fredriksson sin fru Susanne på munnen.

– Jag tar motorcykeln till jobbet. Det är fint väder, säger han.

– Okej, mumlar Susanne från sängen.

I det ögonblicket, för snart ett och ett halvt år sedan, fanns så mycket framtid. Så mycket kvar att göra tillsammans. Bilar att meka med, nya husrenoveringar att planera. De hade även börjat tala om utlandsresor eftersom barnen, Jonas och Cecilia, nästan var vuxna.

Några månader tidigare tog Tony dessutom sitt efterlängtade mc-kort. Och bäst av allt – snart skulle han få ett barnbarn. Först var det inte så lätt att acceptera, dottern var bara 16 år. Men tvivlet i rösten byttes senare mot stolthet då han för arbetskamraterna på Astra Zeneca i Södertälje malde på om hur det skulle bli att vara morfar.

Håller koll
Som vanligt går Tony denna torsdag lätt framåtböjd, med snabba steg och stadig blick, över de kliniskt vita golven. Alltid på väg, men aldrig för bråttom för ett leende. Det är mycket att göra. En konsult från Schweiz är på besök för att renovera en förpackningsmaskin. Som tekniker är det Tonys uppgift att hänga med och se hur han gör.

Efter jobbet tar han och jobbarkompisen Micke Rigogiannis det där sista blosset på parkeringsplatsen. De säger hej då och Micke sätter sig i bilen och kör hemåt. Strax är Tony ikapp på sin motorcykel. På raksträckan, någon kilometer hemifrån, drar Tony på mer gas och kör om Micke. Samtidigt ser Micke hur en ljusbrun Golf svänger ut från höger i korsningen längre fram.

– Hon ser honom inte, hon ser honom inte, hinner han tänka innan luften fylls av plastsplitter – en bild som återkommer i hans drömmar under flera månader.

Motorcykeln har träffat bilens vänstra framflygel. Micke ringer 112. Några sekunder senare är han framme hos Tony som ligger livlös på vägen. Han trycker sina fingrar mot Tonys handled. Hjärtat slår ännu. I gräset vid vägkanten sitter kvinnan som kört bilen. Hon håller händerna för ansiktet och gråter. Micke håller fortfarande fingrarna på Tonys handled. Plötsligt tappar han pulsen.

Bubblande dag
Ljudet från sirener skär genom luften då Tonys arbetskamrat och granne Birgitta Jonsson står utanför dagiset. ”Gud nu har det hänt något”, tänker hon men viftar sedan bort tanken och går hem med sin fyraårige Johannes. Ungefär samtidigt ringer Susanne Fredrikssons telefon. Hon jobbar, precis som sin man Tony, på Astra Zeneca. Hon sitter i fikarummet med de lila väggarna och tar en kaffe tillsammans med två kolleger. Det har varit en sådan där underbart bubblande dag då allt känts roligt.

Så fiskar hon upp mobilen ur fickan och livet tar en ny vändning.

– Hej Sussi, det är Micke. Tony har råkat ut för en olycka.

Susannes värld liksom stannar, slutar snurra.

– Lever han?

– …

– Lever han?

– Han är allvarligt skadad, säger Micke.

Hon känner sig kall inombords. Hon reser sig och ställer sig bakom stolen, håller i ryggstödet. Ett mantra etsar sig fast i huvudet.

– Han är död, han är död, han är död, upprepar hon.

Sedan faller hon till golvet.

Kände på sig
Dagen efter går Birgitta Jonsson som vanligt upp tidigt. De fyra hundarna måste rastas. Hon slänger en blick mot grannens hus. Konstigt att det lyser från fönstren hos Tony och Susanne, tänker hon. Bilen är också borta. Hon har inte heller hört familjens hundar.

På jobbet tar Birgitta på sin blåa skyddsrock och tvättar händerna och går ut i läkemedelsfabriken. Det är något som inte stämmer, tänker hon. Det är som en tjocka i rummet, som om det går att skära stora bitar ur luften.

Hon blir stoppad och uppmanas att, tillsammans med arbetskamraterna, gå in i fikarummet. Det blir alldeles tyst. Fabrikens produktionschef, som i vanliga fall nästan alltid är glad, ser blek ut då han bryter tystnaden.

– I går klockan 14:50 omkom, i en motorcykelolycka, tekniker Tony Fredriksson, säger han.

Birgitta skriker högt. Sedan slänger hon sig om halsen på chefen som sitter intill. Birgitta gråter hejdlöst. Plötsligt förstår hon. Förstår varför bilen var borta, förstår varför det lyst i fönstret hos Tony och Susanne och vad det var för sirener hon hört utanför dagis.

Försöker förstå
Arbetskamraterna samlas i små grupper. Många gråter, andra blickar bara ut i fabrikslokalen. Efter ett tag går flera av dem till olycksplatsen. De tänder ljus och lägger ned blommor. Micke står vid vägen denna gråmulna dag och berättar hur olyckan gått till. Sedan står de tysta, försöker förstå.

Företaget har ordnat så att de som vill kan tala med någon om sin sorg. Familjen Fredriksson har då lämnat sjukhuset. De har tagit med sig en svart plastsäck med Tonys tillhörigheter. Men nu tvingas de åter söka vård. Den här gången är det dottern Cecilias tur. Hon har fått sina värkar och några timmar senare föds Hampus, Tonys barnbarn.

Bredvid fotografiet av Tony står en örn i snidat trä som sonen Jonas köpt på Sweden rock festival.

– Pappa hade en falk tatuerad på armen, men det fanns inga falkar så jag köpte den här i stället, berättar Jonas i dag, nästan ett och ett halvt år efter olyckan.

Bilden av Tony är blan
d det första som syns då man kliver in genom ytterdörren. Susanne ställer fram en kanna med kaffe och en glasstårta. Hon berättar att blomsterbudet for i skytteltrafik mellan deras hem och blomsteraffären strax efter olyckan. Det var många som hälsade på. De flesta var välkomna, men där fanns även andra.

Envisa tankar
Som kvinnan från Jehovas vittnen som dök upp gång på gång då barnen var ensamma hemma. Tankarna roterade ofta kring Tonys sista stund i livet.

– Jag ältade! Hela tiden samma frågor. Led han? Vad kände han? Vad tänkte han?

Susanne ringde till kompisar och bekanta som själva kör motorcykel. Hon ville höra vad de trodde. Efter olyckan  var hon också arg. Arg på läkaren som hon tyckte varit hård och oempatisk då han berättat att Tony var död, arg på kvinnan som körde bilen och arg för att hon inte fått träffa Tony innan han dog.

– Jag ville bara säga jag älskar dig en sista gång, förklarar hon.

I dag tänker hon annorlunda.

– Det var en egoistisk tanke. Jag ville säga adjö men det hade inneburit att han fått lida längre tid.

Dagarna efter olyckan gick hon igenom hans saker. Kärleksbreven läste hon om och om igen, fotografierna ifrån deras gemensamma liv.

– Jag tvingade mig till sådant som gjorde att jag började gråta. Jag behövde det då, säger hon.

Många som kan stötta
Företaget ordnade så att Susanne fick tala med en beteendevetare om sin sorg som ibland kändes outhärdligt tung.

– Hade det inte varit för barnen hade jag inte levt i dag, säger hon.

Hon längtade efter att få vara ensam. Men familjen hade fullt upp med att ta hand om nyfödda Hampus och som om inte det räckte fick två av Susannes hundar valpar inom ett par veckor. Susanne kommer från en stor familj med fem syskon som gjorde vad de kunde för att stötta henne.

Även arbetskamraterna fanns där.

– Jag hade världens underbaraste chef som ringde nästan varje dag, säger hon.

De närmsta arbetskamraterna kom hem till henne och fikade veckan efter. Några dagar senare besökte hon sin arbetsplats oannonserad. Hon tog små steg för att så snabbt som möjligt börja jobba igen. Veckan efter det gick hon tillbaka till jobbet och gick igenom matsalen för att utsätta sig för allas blickar.

Tröstande skratt
Sex veckor efter olyckan var hon tillbaka på arbetet. De närmsta arbetskamraterna kramade om henne, men det fanns även de som vek undan i korridoren då de såg henne på håll. Antagligen för att de inte visste vad de skulle säga eller göra, tror Susanne.

Tre dagar efter Tonys död hörde hon honom skratta. Susanne låg i sängen och grät. Läste gamla brev då skrattet kom första gången. Det var ett skratt som återkom flera gånger de följande månaderna, hon tyckte sig även höra hur han var nere i garaget och stökade. Ibland, då hon slöt ögonen, såg hon honom framför sig. Hon minns särskilt en gång.

En kompis behövde hjälp med att klippa häcken och Susanne åkte dit med en elektrisk häcksax. Irriterande nog lossnade sladden ur skarvkontakten flera gånger.

– Det är Tony som bråkar med dig för att du lånar hans maskiner, retades kompisen.

Då Susanne, senare på kvällen, gått och lagt sig blundade hon och såg Tony framför sig. Han står på baksidan och klipper häcken, men han har gjort en knut på skarvsladden så att den håller ihop.

– Jag känner att det är Tony som vill tala om för mig hur mitt liv ska bli lättare, säger hon. Det är jag själv som gör att han finns här.

– Det är viktigt att tala om dem som är döda. Talar man högt om dem blir de mer verkliga.

Finns även på jobbet
Och det talas fortfarande om Tony, inte bara hemma.

En som minns är grannen Birgittas lilla son, Johannes. Då Birgitta förklarade att Tony inte längre fanns utan satt på ett moln bredvid farfar gick Johannes fram till henne.

– Mamma, du behöver inte vara ledsen du har ju faktiskt mig.

Och än i dag kan Johannes prata om Tony.

Även på arbetsplatsen lever minnet.

För bara några månader passerade Tonys närmaste chef, Mathias Pehrsson, några tekniker som hade problem med en maskin.

– Nu skulle Tony ha varit här, hörde han en av dem säga.

Flera av arbetskamraterna säger att de ibland kan föreställa sig honom komma gåendes där på jobbet, den snabba framåtlutande gången och hur han ofta talde om sin familj och alltid var beredd att hjälpa till.

På anslagstavlan i teknikernas arbetsrum hänger ett tidningsurklipp om olyckan intill ett fotografi av Tony.

Och då och då talar arbetskamraterna om döden. Som för några dagar sedan när Micke och några andra på jobbet började diskutera vad som egentligen händer efter döden. Finns det något mer? Och vad händer om man donerar sitt hjärta och själen sitter i hjärtat?

Micke säger att han alltid varit ”livrädd” för att dö.

– Jag är rädd för att inte finnas. Jag gillar inte tanken. Ska man bara ligga där och inte göra något?

Tiden försvinner aldrig
I dag skrattar Susanne ofta och mycket.

– Jag är lycklig, säger hon.

Dessutom har hon träffat en ny man.

– Tiden jag hade tillsammans med Tony kommer aldrig att försvinna, den kommer aldrig att bli avslutad.  I dag känner jag mest sorg för barnen, att de inte får träffa Tony, och att han aldrig fick träffa Hampus, vårt barnbarn.

Ser Susanne på sitt liv på ett annat sätt i dag än före olyckan?

– Nu tänker jag mer på att allt kan ändras så himla snabbt. Visa att du bryr dig om människor och vill du göra något så gör det här och nu för rätt var det är kan det vara slut.