Just nu pågår flera heta debatter om kollektivavtalets vara eller inte vara. När det gäller regeringen verkar det finnas fyra eller fem (!) olika linjer i frågan och frågar man gemene man på gatan så är det långt ifrån alla som är medvetna om kollektivavtalets värde.

De senaste veckorna har vi – mer eller mindre – kunnat utkristallisera tre olika linjer i den moderatstyrda regeringen. Till att börja med är det arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins linje. Han hävdar med bestämdhet att han sjunger kollektivavtalets lov men kan man verkligen lita på det när det kommer till kritan?

Så har vi näringsminister Maud Olofsson som varken kan svara ja eller nej på frågan om hon vill att Sverige ska förlora det så kallade Vaxholmsmålet i EU:s domstol.

Häromveckan dök även socialminister (!) Göran Hägglund upp som en jordekorre ur regeringskansliet och konstaterade att ”facket har tagit i med slägga för att ta sig an en nubb. Det finns ingen lag i Sverige som tvingar en att teckna kollektivavtal”, och ifrågasatte fackets blockad mot salladsbaren i Göteborg.

Och på TT:s fråga om att föreslå arbetsmarknadsministern lagändringar svarade han så här:

– Jag tycker att vi ska hålla den här diskussionen levande.

Leijonborg profilerar sig
Även utbildningsminister Lars Leijonborg (vad gör man inte för att profilera sig?) har gett uttryck för sin syn på arbetsrätten genom sitt nyligen instiftade globaliseringsråd. Och så har vi statsminister Fredrick Reinfeldt som vi inte riktigt vet var han står.

För ett par veckor sedan pressade jag näringsminister Maud Olofsson under en frågestund med följande fråga – det var förresten dagen efter att Göran Persson hade ställt samma fråga till henne utan att få svar:

– Maud Olofsson har konsekvent, senast i gårdagens partiledardebatt, vägrat svara ja eller nej på frågan om hon vill att Sverige ska förlora målet. Ja eller nej, Maud Olofsson?

Jag fick följande svar:
– Regeringen har sagt att vi försvarar modellen med kollektivavtal – ja, men det är EG-domstolen som ska pröva om det varit proportionellt, om det varit tillåtet att agera som man gjort.

Centern tar över som det nya högerpartiet
Redan här kan man ana en glidning mot att införa proportionalitetsregler vilket det nya högerpartiet – läs centern – har agerat för tidigare. Detta blev än mer tydligt när Maud Olofsson i Svenska Dagbladet gav uttryck för att hon ville se över arbetsrätten med bland annat omfånget på eventuella stridsåtgärder och sympatiåtgärder.

När jag på frågestunden upprepade frågan om ett ja eller nej så svarade Maud Olofsson så här:

– Det viktiga när domstolen nu prövar detta är ju att se på våra svenska regler kontra de andra.

Och visst är det märkligt att en näringsminister inte kan ge samma entydiga svar som Sven Otto Littorin ändå försökt göra? Om denna ”spricka” är verklig eller bara ett spel för galleriet återstår att se.

Ibland när jag följer debatten om kollektivavtalen kan jag inte låta bli att slås av det faktum att det alltid verkar som att det bara är en enda part som tecknar kollektivavtal. Det är facket och ingen annan. Men den som är lite insatt i dessa frågor vet ju att det fordras två parter för att teckna ett avtal och så är det naturligtvis också när det gäller kollektivavtalen.

Är inte arbetsgivarna intresserade av att behålla sin kunniga personal?
Det kan ha sin förklaring i att det ofta är väldigt tyst från arbetsgivarnas sida. Ligger det inte i arbetsgivarnas intresse att se till att deras anställda har en så bra arbetsmiljö som möjligt och att de arbetar under bra villkor? Är inte arbetsgivarna intresserade av att behålla sin kunniga personal – i synnerhet i tider då det ryktas om en kommande arbetskraftsbrist? Ligger det inte i arbetsgivarnas intresse att värna om den så kallade fredsplikten som innebär att man inte kan utlysa några strejker när man tecknat ett kollektivavtal som gäller fram till ett visst datum?

Under flera veckors tid kunde vi följa rapporteringen kring den riksbekanta salladsbaren i Göteborg där en ung, driftig ägarinna vägrade att teckna kollektivavtal fram tills hon för en tid sedan beslutade sig för att sälja.

I det här sammanhanget vill jag också passa på att ge en eloge till ledarredaktionerna på såväl Göteborgs-Tidningen som Göteborgs-Posten som insåg det principiella i konflikten och gav Hotell- och Restaurangfacket sitt stöd. Däremot har det inte så tydligt framgått av nyhetsrapporteringen att 49 av 50 restauranger i den aktuella stadsdelen i Göteborg hade kollektivavtal och att det bara var Wild´n Fresh som saknade ett sådant.

Ägarinnan påstod att hon betalade lön enligt avtal men det utgick inte någon övertidsersättning, inte någon semesterersättning eller någon sjuklön. Som svar på det sistnämnda svarade en av de anställda att det gjorde ingenting att hon inte fick sjuklön eftersom hon bodde hemma hos mamma och pappa…

Men jag måste ändå ställa frågan; hade vi sett samma stöd för en invandrad, manlig restaurangägare i sina bästa år, det vill säga runt 50?

En annan riksbekant konflikt som nyligen avslutats är Skogs- och träfackets blockad mot två företag i Smålandsstenar. Båda företagen ägs av så kallade Plymouthbröder som vägrade att teckna kollektivavtal på grund av religiösa skäl. Dock meddelade de – i Dagens Industri – att de inte var några pacifister när det gäller facket. Det fick vi också ett tydligt bevis på när en av blockadvakterna praktiskt taget blev nedmejad av en bil. På samma plats hade jag stått dagen innan men då var det ingen som vågade varken sladda med bilen, peka finger eller skrika åt blockadvakterna. En av ägarna, Rolf Skinner, har även förklarat att om blockadvakterna inte hade varit där så hade de inte blivit påkörda!

Vilka det är som ägnar sig åt maffiametoder?
Fredrick Federley, (c), har tidigare beskyllt blockadvakterna i Göteborg för maffiametoder men med anledning av vad som hänt i Smålandsstenar undrar jag vilka det är som ägnar sig åt maffiametoder egentligen?

Men, det är ingenting ont som inte har något gott med sig som Björne i Björnes magasin sa en gång. Kollektivavtalets värde och innehåll blir alltmer uppenbart för såväl arbetstagare som arbetsgivare och kampen för den svenska modellen går vida
re!

Sven-Erik Österberg
Vice ordförande (s) i riksdagens arbetsmarknadsutskott
Skriv till debattredaktören