I långfilmen ”Morgondagens Melodi” från 1942 försöker den fackliga aktivisten Tore organisera arbetarna och mobilisera dem för att få till stånd ett kollektivavtal på företaget. Det går trögt.

I en scen frågar han en av de anställda vad han tyckte om förslaget till kollektivavtal. ”Jag vet inte jag”, svarade han. ”Det där med minimilön, och den där punkten med extra anställda, vad sjutton har vi med extra anställda att göra?” Tore svarar uppbragt: ”Men snälla gosse, ju sämre de extra får, dessvärre blir det för oss, det hänger ju ihop alltsammans, begriper du inte det!”

Replikskiftet fanns i en film för 65 år sedan, men är lika aktuellt idag. I 2007 års avtalsrörelse mobiliserar arbetsgivarna för att öka skillnaderna inom kollektivavtalen. Med förslag om frysta minimilöner, nya behovsanställningsformer för extra personal, frysta semesterlönegarantier, klausuler som ska göra det möjligt för vissa att ha sämre villkor än kollektivavtalet, decentraliserad lönebildning som i slutändan ska bestämmas av chefen på arbetsplatsen med mera är målet att helt omgestalta stora delar av den svenska arbetsmarknaden.

Större reservarmé på växande låglönemarknad
Till stöd för denna förändring ligger också den borgerliga regeringens samlade politik för att stimulera fram en allt större reservarmé på en växande låglönemarknad. Genom att sänka a-kassa och andra ersättningar för de sämst ställda sätts press på löntagarna att gå med på allt lägre löner och allt sämre villkor.

Arbetsgivarnas hävdar retoriskt att om de som har en lösare anknytning, det vill säga ofta unga, kvinnor och löntagare med utländsk bakgrund, får det sämre – ja då finns det medel över att satsa på dem som valt att vara kvar länge i yrket.

Det är en slug argumentering, men den underskattar den tankeförmåga som finns bland löntagarna på denna del av arbetsmarknaden. Lång erfarenhet visar att om skillnader löne- och arbetsvillkor blir för stora mellan de som har fast och de som har lösare anknytning, då uppstår en starkare institutionaliserad och dynamisk form av lönedumpning inom ramen för kollektivavtalen.

Mer av otrygga anställningar
Allt fler arbetsgivare kommer att förlägga nya timmar och anställningar på den del av arbetskraften som är absolut billigast och mest står i ett beroendeförhållande. Flera som annars skulle ha fått tryggare anställningar får nu istället allt sämre villkor. På så sätt växer andelen lösa och otrygga anställningar, samtidigt som det solidariska kittet inom arbetarklassen riskerar att nötas ned.

Det får inte ske. LO-kollektivets stora uppgift är att med alla medel motverka dessa högerstrategier på arbetsmarknaden. Att solidariskt ställa upp och satsa på dem som har det sämst innebär också att de som har en mer fast förankring vinner ”Det hänger ju ihop alltsammans, begriper du inte det!”

Stefan Carlén
Förbundsekonom på Handels
Skriv till debattredaktören