SISTA ORDET. Fem månader efter valet är den nya borgerliga regeringen mer impopulär än någonsin. I de senaste opinionsmätningarna samlar allianspartierna bara lite över fyrtio procent av väljarna.

Det är ovanligt att partier som just vunnit ett val går tillbaka bland väljarna. I regel vill väljarna ge den regering de röstat fram en chans att visa vad den duger till innan de överger den.

Möjligen tycker väljarna att allianspartierna redan fått den chansen. De har redan hunnit bevisa sin allsidiga inkompetens.

I nästan alla politiska sakfrågor av vikt har de schabblat till det: a-kassan, kollektivavtalen, klimatfrågan, utrikespolitiken, trängselavgifter, public service, pigavdrag, spritskatter – är aktuella exempel där företrädare för regeringen lyckats stöta sig med alla opinioner genom att ge motsägelsefulla besked eller genom att driva igenom förslag vars skadliga konsekvenser de inte förstår eller vill erkänna.

I sitt praktiska handlande har de borgerliga partierna därmed återigen bevisat en gammal politisk sanning. Det som främst förenar de borgerliga är att de är mot socialdemokraterna; vad de själva positivt vill uträtta är de oklara över.

Efter valet tvingas de borgerliga bekänna färg
Före valet var det lätt för borgerligheten att sopa de inbördes motsättningarna under mattan. Men efter valet måste de bekänna färg på område efter område.

Om man till exempel ska sänka fastighetsskatten för boende i Täby och Danderyd måste den höjas för dem som bor i övriga landet. Vinnare blir Fredfrik Reinfeldts väljare och förlorare Maud Olofssons.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hoppas att opinionen vänder när folk med arbete upptäcker att skatten efter nyår sänks med några hundralappar.

Det kan han ju hoppas. Men jag tror det är en felkalkyl. Folk är inte så egennyttiga som Reinfeldt tror. Av en anständig regering väntar de sig att den ser till det allmänna bästa. Även om jag själv får det bättre, känns det inte trevligt om andra samtidigt får det sämre.

De borgerliga har aldrig förstått sig på social ingenjörskonst
Medborgarnas förmåga att se längre än bara till det egna intresset är kännetecknet på ett civiliserat samhälle.

Det är en moralisk kvalitet som inte uppstår av sig självt. Den förutsätter en rationell samhällsorganisation där olika gruppers legitima strävanden att förbättra sina egna livsvillkor inte ska behöva hamna i konflikt med andra gruppers lika legitima strävanden.
Uppgiften att åstadkomma denna rationella samhällsorganisation kan vi kalla social ingenjörskonst.

De borgerliga partierna har aldrig riktigt förstått att ett modernt samhälle kräver mer av social ingenjörskonst, inte mindre. 

Oförståelsen är ideologiskt betingad. Den marknadsekonomiska liberalism som de borgerliga bekänner sig till är i grunden en teori som säger att om alla uteslutande ser till sina egna intressen så ordnar sig allt på ett förunderligt sätt till det bästa.

Det är en naiv och primitiv teori där värden som gemenskap, broderskap och social rättvisa tvingas underordna sig en samhällsupplösande individualism som gör de egna fördelarna till målet för människans strävanden.

Det är ett ideologiskt sänke som redan präglar alliansens politik. Varje regeringsparti försöker sno åt sig fördelar till de egna väljarna, men helheten, det allmänna bästa, bryr de sig inte om.