Fråga: Vad är det första som händer när du slår på en tv? Svar: Någon pratar med dig. En hallåa, speakerröst, kommentator, lekledare, nyhetsuppläsare. Undantag: du hamnar i en långfilm eller tv-serie. Då gäller filmens och teaterns regler: personerna i rutan låtsas som om du inte finns. I tv är reglerna omvända: där ska personerna titta in i kameran, där pågår ett samtal mellan dig och dom.

Därför ska vi ständigt inkomma med livstecken: sms:a, ringa in, rösta, chatta. Något de flesta av oss aldrig har gjort. I-bland slumrar vi till i soffan. Just innan uppvaknandet, när rösterna kommer tillbaka: men vem talar dom med? Med mig? (Förlåt, jag nickade visst till.)

Det sägs ofta att tv är ett medium för bilder och känslor. Kanske visste amerikanerna bättre. Kanske är det därför som deras tv spritts över världen. För amerikanerna menade tidigt att tv är ett medium för talking heads – talande huvuden. Och det gör viss skillnad.

I så fall väljer vi tittare inte mellan program och kanaler, underhållning och information, kommersiellt och public service. Vi väljer mellan nunor, tilltal, röster, ord.

Vilka är det som pratar?
I så fall har tv inte bara trängt undan den skriftliga kulturen, med alla sina bilder. Tv har nybildat den muntliga kulturen, med allt sitt prat. I så fall bör en mediekritiker inte bara fråga sig hur riktig tv:s bild av verkligheten är, eller hur tittarnas känslor påverkas. Utan också:

Vilka är de, de där som pratar? Varför talar de som de gör? Varifrån får de rätten att tala?

De första fem minuterna i Hylands första hörna (1962): en instruktionsbok i hur man tilltalar en tv-publik. ”Hör ni, den där perfektionismen – den tycker jag vi tar och struntar i. För där är ni, här är jag. Jag sticker inte under stol med att jag sitter i en tv-studio. Här kommer det att hända saker. Har ni något emot det? Ni sitter väl bättre än någon publik någonsin suttit?”

Han tittar på sin studiopublik, men talar till oss därhemma. Han har tränat i radio, med sport och lek, lärt av pratshows i amerikansk tv som tidigt hämtade sina talande huvuden bland just sportkommentatorer och ståuppkomiker.

Också Hyland är redo att underordna sig vad som kommer att ske ute på plan. Också Hyland vill möta sin publik utan skyddsnät. Också Hyland flaggar in oss med självironi: ”här är jag, jag kan glömma mig själv, jag ser dig”.

Är det inte just så vi vill att samtal ska börja?  

Bra talande huvuden är märkligt olika
Annars är dom märkligt olika, bra talande huvuden. En gruppboende (Linda Hammar, I en annan del av Köping, TV 4), en akademiledamot (Horace Engdahl, i Studio Virtanen, TV 8). Märkligt att tilltalet kan träffa så omedelbart, och samtidigt vara outslitligt. Hyland hade sin hörna i tjugo år. David Letterman (TV400) har snart gjort 5.000 program. När dåvarande president Clinton såg guvernör George Bush i tv för första gången, ringde han efter någon minut till sin stab: ”Gud. Han kommer att slå oss”.

Bush satt i åtta år. När skådisen Jason Alexander provspelade för George i Seinfeld (TV 5) – den korte, runde, skallige – behövde han bara läsa två repliker: ”Det är han, det är han!” Repriserna rullar än.

När kocken Jamie Oliver fladdrade förbi i några sekvenser i en brittisk dokumentär om restaurantbranschen, ringde fem tv-bolag dagen därpå och erbjöd kontrakt. Han gör nu sin tionde matserie.

Det sägs att svensk tv bara blir tramsigare. Men i begynnelsen var alltså en lekfarbror. Typiska huvuden i dagens programrubriker: Aschberg, Ekdal, Rosenberg, Guillou, Josefsson, Adaktusson, Stina, Malou, Jihde, Filip och Fredrik, Virtanen.

De talar åt oss, för oss, i vår tjänst
Hur har dom fått rätten att tala? Svar: Journalistutbildning och/eller tidigare medievana. Ofta från kvällspress. Sådana huvuden talar sällan utan skyddsnät. Med självironin är det lite si och så. Deras tal styrs av mallar för vad som räknas (”nyhetsvärdering”), inte av vad som händer ute på plan. De talar åt oss, för oss, i vår tjänst. Är det inte just så vi vill att samtal inte ska börja?

Förslag till experiment: 1) Tillfälligt talförbud i tv för alla med journalistutbildning och/eller tidigare medievana. Inte bara för mångfaldens skull, men för att skillnaden ska höras.

2) Ingen får tala i tv, under en vecka. På Euronews fanns (finns?) ett sådant inslag. Aktuella bildsekvenser  – ett upplopp i Gaza, en skogsbrand i Australien – lades ut och fick löpa, med realljud. Under bilderna, en textremsa: ”Ingen kommentar”.

Kom man in från det vanliga tv-tjattret var effekten hypnotisk. När man återvände, hördes det klart och tydligt: hur rösterna ville peta med vår uppmärksamhet.

Staffan Ericson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören