När man tröttnar på samtidens alla vardagsrealistiska romaner om taskiga relationer, utgör Gabriella Håkanssons författarskap ett stimulerande alternativ. Med inslag av såväl gotik som idéroman berättas om besatthet och dunkla konspirationer. Tonen är kyligt distanserad, resultatet ofta intellektuellt utmanande och fängslande.

Det gäller såväl debuten Operation B (1997), som den tegelstenstunga Fallet Sandemann (2002). Efter ytterligare fem år är det dags för en ny roman, Hjärnmänniskan. Om förvecklingarna sist möjligen drogs ett par varv för långt, är intrigen nu desto stramare men udden fortfarande riktad mot en västerländsk, kontrollgalen maskulinitet.

Genom en allvetande, aningen raljant berättare möter vi den hyperkorrekte misantropen Hans Hermann Gustavsson. Han arbetar som annonsförsäljare på stadens dagstidning, dit han anländer prick halv nio varje morgon. Kostymen korvar sig runt hans runda kropp och ansiktet är insmort med salva; bara tanken på naken hud får honom nämligen att må illa. Vi befinner oss i slutet av 2007, men det samtida blandas med inslag från en obestämd dåtid – folk lyfter på hatten och titulerar varandra ”fru” och ”herr”. Så är detta heller inte en realistisk berättelse; den utspelar till stor del i huvudpersonens skalle.

En dag upptäcker nämligen Hermann en röst inuti; ett alter ego som han kallar Hjärnmänniskan. Denne figur tycks föra sin egen talan och dikterar långa traktater om tillvarons villkor. Hermann antecknar och blir alltmer övertygad om att ”människan är ensam herre över sitt öde”; att alla svar finns inuti det egna jaget. Denna individualistiska föreställning är också romanens bärande idé, en idé som dras till sin yttersta spets.

Till en början är det intressant att ta del av den underlige (anti) hjältens inre dialoger med rösten inuti.

Synen på människan som tanke och kropp punkteras
Den visar sig vara något annat än den kontrollinstans som psykologin kallar ”överjag”; Hjärnmänniskan skriker könsord och hyser ett omättligt begär efter protein. Så punkteras den dualistiska synen på människan som dels tanke, dels kropp.

Allt sker nu inte bara på insidan. Ungefär samtidigt som Hjärnmänniskan gör entré, ställs även Hermanns yttre tillvaro på kant: arbetsgivaren bjuder honom på en resa till den indonesiska övärlden. Trots en intensiv motvilja mot resor och trots röstens insisterande på att detta bara är tidningens sätt att göra sig av med honom, sätter sig Hermann på flyget söderut. Väl framme på turistön håller han sig i bungalowen i sällskap med sin inre följeslagare.

När så en grupp barn dyker upp för att sälja ananas bryts isoleringen. I förstone öppnar Hermann plånboken för att bli kvitt de tjattrande plågoandarna. Men snart vänjer han sig vid barnen; börjar rentav – trots protesterna i huvudet – att identifiera sig med dem. Och så länge han betalar för sig kommer de att komma tillbaka.

Det är alltså inte fråga om ett sexuellt begär; sådant tycks Hermann sakna. I hans ögon representerar de ”otuktade” barnen allt vad han hittills fruktat.

Kampen för att bli kvitt den inre diktatorn
Nu vill han bli en av dem och de blir därmed redskap i kampen för att bli kvitt den inre diktatorn. Så söker bägge parter dra nytta av varandra i en lika opersonlig som ojämlik relation, baserad på de fattiga barnens beroende av den vite mannens pengar. 

Hermanns fall kommer inte som en överraskning. Nästan som på räls rör han sig från en ytterlighet till en annan, från (inbillad) kontroll till total besinningslöshet. Därför blir vägen snart en utdragen passagesträcka, fylld av allt tradigare inre förhandlingar.

Visst visar romanen på det omöjliga i att bli sig själv nog och det vanskliga i att ens försöka. Men skildringen av denne cyniske särling som knappt ens berättaren tål – går i stå och de kritiska ansatserna får liksom inte fäste. Kanske är problemet just det att individualismen inte på allvar låter sig penetreras utan att det blir så här… livlöst. 

Kristina Hermansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören