Pensionsreformen får Italien att koka
Missnöjet med vänstermajoriteten i Italien är stort, speciellt på fabriksgolven. Både fackföreningsrörelsen och delar av regeringen tror därför att det blir en ”het” vår. Regeringen har redan tappat popularitet med sin besparingsplan och nu ska pensionsreformen utformas.
Några stora förväntningar på Romani Prodi och hans regering fanns inte ens under valruset i april förra året. Många italienare hade valt att rösta mot Berlusconi, och inte egentligen för Prodi. Till och med inom fackförbundsrörelsen var entusiasmen sval. Men nu har likgiltigheten gått över i besvikelse och ilska. Många av Prodis väljare känner sig svikna av regeringen, som enligt dem inte gjort annat än höjt skatter och avgifter. Hösten var varit en enda lång rad av demonstrationer mot regeringen, och i det normalt sett lugna Turin bombarderades finansministern med ägg häromveckan.
– Atmosfären är tung, det är inget tvivel om det. Väljarna känner att vallöftena inte uppfyllts och det finns ett stort gap mellan politikerna och folket, säger Gianni Rinaldini som är ordförande för det största metallförbundet, Fiom-Cgil, traditionellt nära Vänsterdemokraterna som är det största regeringspartiet just nu. Han är en av Italiens mäktigaste män inom arbetarrörelsen.
Kritik mot Prodi
Fioms ledning deltog tillsammans med hundratusentals andra i en demonstration i november, officiellt mot tendensen på den italienska arbetsmarknaden att använda sig av projektanställningar för att dra ner på de sociala avgifterna. I praktiken var det en kritik mot regeringen som under sina första sex månader inte gjort något för att förändra arbetsmarknadslagarna och försöka förbättra för de unga.
Fioms deltagande satte igång en enorm konflikt inom Cgil. Dess ordförande Guglielmo Epifani gick ut och kritiserade metallarna, eftersom de inte följde förbundets linje att ligga lågt och försöka hitta något positivt i regerings politik.
– Det finns en viss nervositet inom regeringen, som smittat av sig på vårt förbund. Jag tror att detta beror på att regeringen har en så svag majoritet och känner sig mycket sårbar, förklarar Gianni Rinaldini.
I novemberdemonstrationen fanns även Kommunistpartiet med, som sitter i regeringen. En av dess främsta profiler, Giovanni Russo Spena som leder senatsgruppen, var med då och är fortfarande lika kritisk.
– Visst har vi gjort bra saker, som till exempel att börja arbeta mot det utbredda skattefusket, vilket redan börjar ge mer pengar i statskassan. Trots det är väljarna oerhört besvikna och det har de rätt att vara. Fabriksarbetaren som ska överleva på 1.000 euro i månaden känner sig lurad, konstaterar han.
– Problemet är att en del av regeringen inte ens inser hur stort missnöjet är. Jag ser stora risker när det gäller dess framtid.
Väcker protester
Han är inte ensam om det. De flesta analytiker är överens om att våren kommer att bli svår, med en stor pensionsreform som redan fått fackförbunden och dess medlemmar att protestera. Bland annat vill delar av regeringen höja den lägsta pensionsåldern från 57 år till 60 (detta om man har arbetat i 40 år, annars gäller 65 år för män och 60 för kvinnor).
– Arbetarna ute i fabrikerna förstår inte problemet. För dem är det ett halvt mirakel om de får arbeta ända till pensionsåldern.
Företagen ber allt oftare medarbetare förtidspensionera sig redan vid 50 år, förklarar Gianni Rinaldini, som tror att pensionsfrågan kan bli en rejäl stötesten för regeringen. Något som Giovanni Russo Spena håller med om.
– Pensionerna måste visst reformeras, men inte genom att höja pensionsåldern. När man är 57 år och har jobbat nära 40 år i fabrik, då behöver man sluta. Tyvärr finns det starka krafter som arbetar inom och utom regeringen för att isolera vänsterpartierna och fackförbunden från dessa beslut, förklarar han.
Regeringen hade lovat extra pengar i januaris lönekuvert, med skattesänkningar och höjda bidrag för anställda med barn. Men ökade avgifter har ätit upp större delen av detta, och de närmaste månaderna kommer höjda lokala skatter (på grund av regeringens nedskärningar till kommuner och landsting) att ta hand om resten. Rättare sagt så kommer de flesta familjer med normala löner att förlora i slutänden.
MIssnöjet stiger
När regeringens ettårsdag närmar sig råder alltså inte någon jubelatmosfär. Väljarna är missnöjda och själva regeringskoalitionen ger bilden av ett gäng konfliktsökande primadonnor som bara bråkar och aldrig kan komma överens.
– Det går inte att neka till våra stora samarbetssvårigheter. Vi måste ta tag i detta och hitta en bra kompromiss. Jag tycker att det enda vettiga sättet är att utgå från vårt valprogram, säger Giovanni Russo Spena.
Han håller med Gianni Rinaldini om att regeringen saknar en rejäl utvecklingspolitik.
– Det behövs en riktig industripolitik, som utnyttjar den kommande högkonjunkturen för att verkligen förändra Italien. Men om regeringen inte gör något, och fackförbunden fortsätter att tiga som de gjort hittills, kommer vi att följa med regeringen i dess fall, spår Gianni Rinaldini.
FAKTA: Knapp valseger
Republiken Italien har 59 miljoner invånare. Premiärminister Romano Prodi presenterade landets nya mittenvänsterregering den 17 maj förra året. Alliansens segermarginal, när den stod mot Silvio Berlusconis mittenhögerregering i valet i maj, var den minsta ett italienskt regeringsalternativ vunnit med sedan andra världskriget.
Kristina Wallin
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen