NY DVD. Dokumentärfilmaren Steve Anderson tycker att den legendariske komikern Lenny Bruce sammanfattade det bäst: ”If you can’t say ’fuck’, you can’t say ’fuck the government’”.

När Anderson först funderade att göra en dokumentär om ordet ”fuck” fanns ingen tanke på att det skulle bli en politisk film. Parallellt med produktionen och de närmare 70 intervjuerna bubblade dock en intensiv freedom of speech-debatt upp i media, panikslaget uppeldad av den så kallade ”Janet Jackson-incidenten” på Superbowl. Hon ”råkade” blotta ena bröstvårtan i direktsändning.

När jag träffade Anderson under förra årets Stockholm filmfestival hade han fortfarande svårt att hålla sig för skratt: ”Nationen var förfärad, det talades om moraliskt förfall och om att ’skydda barnen’, och jag insåg att diskussionen om censur och framför allt, freedom of speech var helt omöjlig att undvika. Ur ett större perspektiv är min film, liksom dokumentärer som Inside deep throat och Aristocrats, ett svar på sex år med Bush i Vita huset. Republikaner, konservativa och den kristna högern har haft en fest vad gäller att försöka begränsa yttrandefriheten, och artister och filmare har reagerat, knappast för sista gången”.

Han menar att det faktiskt handlar om det första tillägget i konstitutionen, inte det andra eller tredje. ”Jag brukar säga att ordet ’fuck’ och Coca-Cola är de två största exportvarorna från USA.

Det finns inget annat ord som kan betyda så mycket och användas på så många olika vis, som ett verb, ett adjektiv, ett utropstecken… Säger nån ’fuck you, you fucking fucker’ fattar alla vad man menar”.

I svenskan finns ingen motsvarighet till vare sig moral majority eller ordet ”fuck”. Vi har importerat det rakt av – ”jag är så fucking glad i dag!” – men den provocerande laddningen saknas helt.

Svordomar som ”skit” och ”jävlar” är mest neuralt förstärkande prefix.

Cilla Jackert, manusförfattare till SVT-serien S.P.U.N.G. (där det knarkades och knullades och man döpte ett rockband till Fittan) säger att hon blev riktigt förvånad över den helt uteblivna moralpaniken.

Ola Karlsson på Språkrådet säger att vad som helst verkar accepteras inom fiktionen, men att ”det blir besvärligare i sammanhang där man förväntar sig ett vårdat språk, som i nyhetsprogram”.

Alltså: Om Jarl Alfredius skulle börja tala om knulla hade folk reagerat. Det enda tabu som verkar hålla ställningarna är ämnen som kan uppfattas som rasistiska. Ett exempel är debatten kring ståuppkomikern Magnus Betnér, som kritiserade staten Israel i SVT:s Stockholm live och blev stämplad som antisemit.

Olle Palmlöf, ofta omstridd programledare för CP-magasinet och Böglobbyn, säger att han aldrig drabbats av styrning eller censur. Han menar att det måste vara högt i tak, och att man bör få säga vad som helst bara det går att motivera. ”Men det är väldigt svårt att göra riktigt råa saker roliga. Så ibland har vi censurerat oss själva, men då bara för att resultatet blivit kasst.”

Jesper Larsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören