Vår nye finansminister Anders E Borg vill att regeringen inrättar ett finanspolitiskt råd med uppgift att granska och utvärdera den ekonomiska politiken. Rådet ska inför allmänheten redovisa om den ekonomiska politiken är uthållig och leder till högre sysselsättning. Rådet är uppenbart tänkt som en permanent institution med makt och myndighet. Det är alltså ingen tillfällig utredning eller konsultgrupp.

Vad är nu detta? Uppgiften att granska regeringen tillkommer riksdagen. Det är riksdagen som ska bedöma resultaten av politiken och svara för kontakten med väljarna. Vad händer om det finanspolitiska rådet och riksdagen gör skilda bedömningar. Är det då rådets uppfattning som ska ta över riksdagens?

Varje regering har naturligtvis rätt att till sig knyta politiska konsulter och tjänstemän i den omfattning den tror sig behöva för att klara av sitt jobb.

Men det ska då stå klart vad det handlar om: rekrytering av politiskt sakkunniga med uppgift att tjäna den politiska maktens intressen.

En vetenskapsman som enrollerar sig som politisk hjälpreda åt finansdepartementet är inte längre en fri vetenskapsman utan en politisk tjänsteman. När han uttalar sig, uttalar han sig som politisk befattningshavare.

Regeringen har formulerat mandatet
Det gäller även för de personer som ska ingå i ett finanspolistiskt råd. Även om de ges ett tämligen fritt mandat är det regeringen som har formulerat det.

Det är som om en föreningsstyrelse själv skulle utse sina revisorer istället för stämman. Revisorer utsedda på ett sådant sätt skulle sakna trovärdighet. Samma misstro kommer att drabba ett finanspolitiskt råd underställt Anders E Borg. Det kommer med rätta att ses som en megafon för den sittande regeringen.

Om Anders Borg menar allvar med att förstärka granskningen av regeringens finanspolitik finns ett enkelt recept. Det är att förstärka kansliresurserna för riksdagens finansutskott.

Bakom finansministerns utspel ligger uppfattningen att det finns värderingsfria ekonomiska experter vars rekommendationer de folkvalda bara har att rätta sig efter.

Men någon sådan objektiv nationalekonomi finns inte. Det har man insett i den engelskspråkiga världen; där talas inte om nationalekonomi utan om political economy, politisk ekonomi, för att markera att ekonomiskt beslutsfattande rymmer politiska värderingar.

För övrigt kan man undra varför inte Anders Borg löper linan ut? Varför inrättar inte regeringen fler korporativa expertråd med uppgift att hålla de folkvalda i schack? Försvarshögskolan kan ta över försvarspolitiken, de pedagogiska institutionerna skolpolitiken, de tekniska högskolorna energipolitiken och så vidare.

Regering och riksdag drar de politiska slutsatserna
Det finns ett antal beprövade former för regering och riksdag att inhämta kunskaper och ta del av vetenskapliga rön: utredningar, remisser, myndighetsuppdrag och forskarrapporter. Till sist är det dock regering och riksdag som måste dra de politiska slutsatserna.

Så är det idag och så bör det vara. Ansvarsfulla politiker har inga problem att skaffa sig goda beslutsunderlag. Men experterna är inte bättre skickade än de förtroendevalda att välja mellan olika handlingsalternativ. Tvärtom är de i regel sämre eftersom de inte är representativa för befolkningen.

Anders Borgs konstitutionella nyordning handlar om att ersätta folkstyre med expertvälde.