Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster har reagerat på artikeln om forskningen kring inkomstspridning och tillväxt (LO-Tidningen, nr 4, 2007). Fölster skriver i ett öppet brev till redaktionen:

Som vanligt blandar Martin Klepke bort korten när han apostroferar Svenskt Näringsliv. Senast hävdar han att det obefintliga sambandet mellan inkomstspridning och tillväxt skulle stå i strid med Svenskt Näringslivs tolkning av forskningsresultaten.

Svenskt Näringsliv har dock upprepade gånger talat om lönespridningens betydelse. Där finns nu en uppsjö av gedigna forskningsresultat, flera av dem från det av LO nedlagda forskningsinstitutet Fief, som visar att ökad lönespridning ger bättre produktivitetsutveckling i företagen. Det har också lett till en bättre löneutveckling för de berörda branscherna och är förmodligen huvudförklaringen till att exempelvis sjuksköterskor eller tjänstemän har haft en bättre löneutveckling än andra grupper.

En ökad lönespridning inom ett yrke eller ett företag leder dock inte automatiskt till en ökad inkomstspridning i samhället. En ökad lönespridning bland sjuksköterskor innebär att vissa hamnar närmare undersköterskelöner, andra närmar sig läkarlöner. Det ökar inte nödvändigtvis lönespridningen på arbetsmarknaden som helhet.

Viktigare är dock att länder som satsat mycket på tillväxtfrämjande politik ofta har upplevt minskande inkomstskillnader därför att många arbetslösa då kommit i arbete. Irland till exempel sänkte skatter, skar i välfärdssystemen och begränsade fackföreningars makt. Följden blev att Irland är ett av de få länder där inkomstskillnaderna har minskat sedan slutet på 1980-talet i takt med att arbetslösheten smälte bort. Att ökad tillväxt och sysselsättning borde stå främst, även av dem som prioriterar jämlikhet, är precis vad Svenskt Näringsliv alltid har hävdat. Det är i själva verket en insikt som LO också stått upp för på den tiden när arbetslinjen inte bara var en tom fras.

Stefan Fölster
Chefekonom Svenskt Näringsliv

Svar: Sverige har låg lönespridning. Ändå har svensk produktivitet i många år legat mycket högt i internationell jämförelse.
Andra länder, som Portugal och Italien, har hög lönespridning men betydligt lägre produktivitetsökningstakt.

Hur kommer det sig att Portugal och Italien lyckats kombinera usel produktivitet med stora löneskillnader? Och hur har Sverige lyckats så bra, trots låg lönespridning?

I Almegas skrift som jag skrev om i min artikel är bevisen för en samverkan mellan stor lönespridning och hög produktivitet – lindrigt uttryckt – aningen sköra. Många forskare anser att en låg lönespridning kan hålla uppe produktivitetsökningstakten, bland annat genom att klara lägstalöner tvingar företagen att konkurrera med högre produktivitet.

Men kanske är det också, som framgår av denna och tidigare artiklar jag har skrivit, till stor del andra faktorer än antalet lågavlönade som i dag påverkar produktiviteten i väst: som utbildning, förmåga att dra  till sig utländska företag och investeringar, forskning och utveckling, tillgång till riskkapital, bra konkurrensregler och fungerande statliga institutioner. Men sådana faktorer är kanske så här i avtalstider inte lika intressanta för Svenskt Näringsliv.

Läs också: nyhetsartikeln "Löneklyftor inget lyft"