Trots politiska visioner om en sammanhållen skola har barn hela tiden sorterats. Metoderna har skiftat, från intelligenstest till intagningsprov. Men hur mäter man begåvning och vad är egentligen normalt?

I början av förra seklet ledde industrialiseringen och urbaniseringen till att kraven på bildning ökade och till att röster höjdes för att rätt person tidigt skulle hitta rätt plats i samhället. Skolväsendet delade in elever efter intelligens, i en stigande skala från idioter, imbecilla, debila och lätt efterblivna till normala och övernormala, och bestämde samtidigt att dessa kategorier existerade. En normalkurva fastställdes efter vissa procenttal av befolkningen.

Men vad är egentligen normalt? Forskaren Thom Axelsson, som nästa vecka disputerar med en avhandling om hur normalitet skapas och upprätthålls, har inget svar. Men han säger att det ofta har just med beteende att göra. Det som betraktas som normalt är alltid beroende av sammanhanget, varje tid har sin normalitet. I början av förra seklet var definitionen tydlig: en fast bostad, ett fast arbete, ansvar för försörjningen. Den som kunde leva upp till dessa kriterier betecknades som normal.

De dominerande teorierna var då att det mesta av begåvningen gick i arv, defekterna var medfödda och inte mycket att göra åt. Det bästa för alla var om barnen delades in i olika klasser allt efter begåvning. De begåvade togs tillvara och de obegåvade hölls under uppsikt.

Okända barn
Thom Axelsson anser att indelningen blev ett mått på individens förmåga att anpassa sig, på dess mottaglighet för fostran. De som inte kunde anpassa sig blev ofta betraktade som efterblivna.

Trots indelningen tyckte många att skolgången blev allt för allmän. Från konservativt håll varnades för ”en överbefolkning på de lärdes bana”. 1928 genomfördes försök med elitklasser i Göteborg, något som kan ses som ett sätt för eliten att peka ut vilka som läser vidare. Men elitskolan fick inte något starkt stöd.

Thom Axelsson tycker att hans forskning har betydelse för dagens skola, som består av många mer eller mindre bra skolor, påpekar han. Frågeställningar kommer tillbaka med jämna mellanrum. Ska man ha begåvningsklasser eller inte? Ska skolan vara integrerad och till vilken grad?

Inget har hänt
Föreställningen om den normala eleven lever kvar.

– Fixeringen kring normalitet är jobbig. Hur man ska uppföra sig, hur man ska vara. Men det är inte helt enkelt, och dessutom ofta förknippat med resurser. I dag behöver man en diagnos för att få extra resurser, säger Thom Axelsson.

För vem ska avgöra? För vems bästa? Någonstans blir det godtyckligt, säger han och pekar samtidigt på den nya tidens kunskap: den sociala kompetensen.

– Återigen handlar det om social bakgrund, vilka koder jag kan knäcka, säger han.

FAKTA: Skolans utveckling
• 1905 inrättades de första hjälpklasserna i Stockholm.
• 1910 utfördes de första intelligenstesten på elever.
• 1927 kom fyraårig sammanhållen folkskola med olika fortsättning utifrån begåvning. Möjligheten att gå till realskolan var i praktiken begränsad för fattiga.
• Under 1940-talet kom barnbidraget och andra sociala reformer som ökade fattigas chanser till skolgång. Efter kriget betonades allt mer miljöns betydelse framför arvets för möjligheten till att ta till sig kunskap.
• Under 1950-talet togs beslut om en enhetsskola, som genomfördes under 1960-talet.
• 1970-talet kom sia-reformen (skolans inre arbete) med en integrerad skola.
• 2006 enades alliansen om folkpartiets förslag om intagningsprov till teoretiska profilklasser för att kunna sålla ut de bästa eleverna.

Skolverkets rapport visade 2006 att det i storstäderna uppstått en uppdelning mellan extremt hög- och lågpresterande skolklasser.

Källor: Avhandlingen Rätt elev i rätt klass. Skola begåvning och styrning 1910–1950 samt TT.