Man längtar efter mer ångest
TEATER. Staffan Göthes nya pjäs, om turerna kring en lägenhetsförsäljning, ligger folklustspelet nära. Rollfigurerna och intrigmaskineriet bygger på färdiga, välkända typer: den newageiga klimakteriekärringen, den liderlige finansskummisen, skvallerkändismytomanen…
Problemet är bara att alltsammans blir ytterst tänkvärt i stället för hysteriskt roligt.
Exempelvis ordleken med bankmannen som går i kvinnokläder därför att han/hon är ”omvärdsanalytiker utan l’”, det vill säga en som ägnar sig åt omvärdering: den faller platt till scengolvet. Likadant med den lilla monologen om att den som har lägenhet med balkong ofelbart blir lådvinsalkoholist. Det är helt sant, men verkligen ingenting att skratta åt.
Göthe har själv regisserat, och alla skådespelarna är på topp när de genomför sina gubbar. Vars och ens kroppsspråk har en fyllig och tydlig och delikat klang. Samspelet har hög precision, liksom närvaron i den inplastade (på grund av stambyte) lägenheten och på andra mer abstrakta spelplatser.
Det är bara det här med roligheten. Att den känns påklistrad och skymmer en helt annan och mycket svartare grundberättelse, den om den polska rörmokaren. Hon heter Lariza och kan allt. Framför allt vet hon vad hon vill ha och hur hon utan att sky nån möda ska bära sig åt för att få det. Medan alla andra jamsar omkring i narcissism och pseudodrömmar och kokain.
Det är mycket Strindberg i botten av pjäsen, hans darwinska drömmar om hur de livsdugliga är i färd med att ta över världen, såna som Jean i Fröken Julie.
Och det är mycket Tjechov i beskrivningen av en degenererad, rådvill överklass: den ständiga skottlossningen från när pizzerian mittemot skjuter duvor för köttets skull ekar av yxhuggen från Körsbärsträdgården.
De besuttna i pjäsen är besatta av tanken om självförverkligande. Det kan Lariza dra nytta av, och samtidigt moderligt ta hand om dem i all deras hjälplöshet.
Den mardröm hon representerar angår många företeelser i samtiden, varav flera nämns vid namn, som myten om den polska rörmokaren. Symboliskt sett är det inte oviktigt att Mamma Gullan just precis har dött när pjäsen börjar, precis som vi svenskar står vilsna därför att det gamla samhället har gått upp i rök.
Men jag hade nog önskat mig en annan blandning: mera mardröm och mindre munhuggning. En högre ångestnivå skulle ha kastat ett annat ljus över karaktärernas fåfängliga jagande efter verklighet och gjort slutet mindre happy.
Lustigt nog uppstår en sån tydlighet i de infällda shownumren. Då utstrålar personerna effektivt hur de är lekbollar för en situation de inte förmår hantera.
John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören