/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2007/loneklyft.gif
Liten inkomstspridning i Sverige. Så här stor är inkomstspridningen i 25 OECD-länder enligt det vanligaste spridningsmåttet, den så kallade Ginikoefficienten. Danmark, Sverige och Nederländerna har låg inkomstspridning medan Italien, Portugal, USA och Polen återfinns i andra änden.

Stora löneskillnader är bra för ekonomin. Det budskapet trumpetas med jämna mellanrum ut i den ekonomiska debatten. Men ingen forskning visar att det stämmer, snarare tvärtom.

Stor lönespridning genom individuella löner och sifferlösa avtal framställs ofta som ett sätt att öka tillväxten. Företagen kan då styra lönesumman dit den gör mest nytta och alla tjänar på det, eftersom jobben blir fler och alla löner till slut kan höjas. Men stämmer det?

En historisk rapport lämnades på 1950-talet av den ryskfödde ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Simon Kuznets. Han såg att både högt utvecklade och outvecklade länder hade liten inkomstskillnad men att länder någonstans i mitten hade stor inkomstskillnad.

När ekonomin i ett land växer kan förhållandet mellan tillväxt och inkomstfördelning alltså beskrivas som ett upp-och-ned-vänt U, ansåg Kuznets: I början är inkomsten jämnt fördelad, därefter ökar skillnaderna i takt med den ekonomiska utvecklingen, för att slutligen återigen minska. Detta blev känt som Kuznets-kurvan.

Vände under -90
Men på 1960-talet kapsejsade allt. Mer detaljerade studier fann inte något som helst Kutznets-samband. I början av 1990-talet tog diskussionen ny fart. Då tycktes sambandet vara att stor inkomstspridning ger låg tillväxt, tvärs emot dagens argument från Svenskt Näringsliv.

Men även dessa resultat slogs så småningom omkull när de två Harvardprofessorerna Alberto Alesina och Dani Rodrik kunde visa att sambanden i tidigare studier orsakades av skillnader i markinnehav, inte av direkta inkomster. Ytterligare ett möjligt samband togs 2000 upp i en stor forskningsrapport av en annan Harvardprofessor, Robert Barro. Då hade det kommit siffror som tydde på att stora inkomstskillnader var dåligt för tillväxten i outvecklade länder men bra för tillväxten i utvecklade länder. En blandning av två vägar, alltså.

Men när Barro testade detta samband genom att samköra det vanligaste måttet för inkomstskillnader med olika länders finansiella utveckling fann han inte heller här något samband. Forskningen var efter 50 år därmed tillbaka på ruta ett, utan svar på om det över huvud taget finns ett samband mellan tillväxt och inkomstskillnader, eller hur det i så fall ser ut.

Tillväxtekonomen Elhanan Helpman från London school of economics, som besökte Sverige nyligen, tror ändå att en jämn inkomstfördelning ökar tillväxten i stället för tvärtom, men hur det fungerar har forskningen ännu inte kunnat visa. En jämn inkomstspridning kan möjligen skapa förutsättningar till fler vinstdrivande projekt. Och eftersom ett jämlikt samhälle därmed investerar mer kan också tillväxten öka snabbare.

Bekant med diskussionen
Andra argument kan vara att en jämn inkomstspridning skapar efterfrågan hos fler människor och att konsumtionen därmed ökar. Sven Nelander, tidigare välfärdsutredare på LO, har arbetat med inkomstspridning sedan låginkomstutredningen 1971. Han känner igen debatten.

– Svenskt Näringsliv har under mängder av år påstått att ökad inkomstspridning gynnar tillväxten men de har aldrig kunnat presentera något bevis.

– Se bara på Sverige. Med relativt små löneskillnader skulle vår tillväxt vara låg, men det stämmer inte alls.

– Ett land som Italien har mycket stora inkomstskillnader och skulle alltså ha en bra tillväxt. Men det stämmer ju inte det heller.

Ändå hör man ofta att en jämn inkomstfördelning är ”hämmande för tillväxten” och att det ”stoppar incitament att arbeta”. Sven Nelander tror att en jämn inkomstfördelning både hindrar att en del slås ut och ger hela ekonomin en högre tillväxt.

– Men det är svårt att visa det också. Det verkar vara andra faktorer som främst styr tillväxten, inte inkomstskillnader, säger han.