Varför blev jag såhär? Det är hela ämnet för Mats Jonssons tredje serieroman, Pojken i skogen. Det är också den fråga den vuxne Jonsson under pistolhot avkräver sitt barndomsjag ett svar på, i en emblematisk helsidesbild i albumets början.

I jämförelse med hans tidigare Unga norrlänningar och Hey princess framstår Pojken i skogen som nedskruvad. Det självupptagna men allmängiltiga brottandet med allvarliga frågor känns igen, liksom den underfundiga humorn. Men den lättsamma distansen har ersatts av ett rakare berättande.

Ämnet kräver kanske det. Hur skildrar man annars en skoltid som mobbad och mobbare?

Kompromisslöst utlämnande
Jonssons serier följer den vanliga normen för utlämnande litteratur: det är okej att lämna ut andra så länge man är minst lika skoningslös mot sig själv. Berättelsernas kraft kommer delvis av vår fascination för kompromisslöshet. Och kanske skvaller, när handlingen, som i Hey Princess, utspelar sig i Stockholms medie- och kändisvärld.

I Pojken i skogen, som mest tilldrar sig i ett par skolor i Kramfors, är skvallervärdet obefintligt men sanningskravet nästan maniskt.

Jonsson tackar bland andra Marjane Satrapi för inspiration. Först undrar man vad Satrapis lysande skildring av Irans moderna historia (LO-Tidningen 2/9 2006) via sitt eget liv har med hans ältande av det egna jaget att göra, och hur hennes drivna bildkompositioner kan ha påverkat hans lite taffliga teckningar.
 
Men parallellerna finns. I ironin, i självutlämnandet, och i en faktiskt likartad uppväxt som känsliga och litteraturslukande ensambarn i varma familjer, omgivna av olika slags förtryck: i Satrapis fall shahens och mullornas, i Jonssons ”dumhetskulturens” – det förakt för bildning och uttrycksförmåga som utövas av ”korkade snusare på landet”.

Den vuxne mannen får sitt svar
Dessa epitet utslungas i ilska, under ett lättbegripligt känsloutbrott i vad som egentligen är ett ambitiöst försök att förstå hur kultur, klass och historia hänger ihop.

I slutet av romanen tecknas de genomsympatiska föräldrarnas livshistorier – och deras föräldrars, i ett norrländskt inland inte mycket annorlunda än på 1800-talet.

Från denna episka vidvinkel gör Jonsson till sist en hisnande inzoomning på det pistolhotade barnet från öppningsrutorna. Den vuxne mannen har fått sitt svar och kan försonas med sitt tidigare jag. En gripande självanalys. Sann? Tja, rasande snyggt berättad i alla fall.

Sören Häggqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören