När Göran Persson höll sitt avskedstal i riksdagen, fick jag en pust deja vu från valnatten 1991. Då äntligen höll Ingvar Carlsson det där flammande försvaret för välfärdsstaten jag saknat hela valrörelsen. Men då var allting försent och förlorat.

På natten stod jag och grät på en ödslig parkeringsplats för jag förstod att nu kommer systemskiftet och Sverige kommer att förändras för alltid.

Det var förstås lite naivt. För att jag visste ju att det bland annat berodde på att socialdemokraterna under 80-talet förändrats, kanske för alltid. Det vi kallar högervridningen.

Det som enkelt kan uttryckas mer marknad – mindre demokrati. Eller det som med det segerrika högerretoriska språkbruket brukar kallas frihet, medborgarens ansvar för sitt eget liv, förnyelse och modern.

Mona Sahlin var med och drev socialdemokraterna åt höger

Det jag har emot Mona Sahlin är inte hennes kronofogdeärenden utan att hon på 90-talet var en del av den processen. Mona Sahlin var inte tvingad av redan fattade beslut. Hon var med egen drivkraft och stort engagemang en av galjonsfigurerna för det politiska skiftet.

Vill ni återuppleva 90-talet och hur Mona Sahlin lät så plocka fram borgerlighetens prestigeorgan Moderna Tider, från vintern 1995, där Sahlin definierar socialdemokratins så kallade nya uppdrag. Hon likställer protester mot nedskärningar med ”gnäll” och menar bland annat att LO står för enkla analyser och lösningar.

Den principiella artikeln ville med halvsmälta truismer och retoriska klichéer försvara systemskiftet bland annat genom att på tidstypiskt manér claima sanningen.

Under rubriken ”Modig, Modigare, Mona” sammanfattar Dagens Nyheter ledarskribent Niklas Ekdal hennes karriär. ”(D)en röda tråden genom alla dessa strider är att Mona står upp mot populister, rasister, isolationister och socialister”.

Därför hyllas Mona Sahlin på borgerliga ledarsidor

Den snällaste tolkningen är att Sahlin alltid fått så mycket beröm av borgerliga ledarsidor då hennes främsta egenskap är hennes blöta finger i luften.

När 90-talsretoriken om den stora hemska staten gjorde sig omöjlig kom Sahlin istället att personifiera en ny trend. Där fördelningspolitik ersattes av projektet social identitet, det vill säga diskrimineringsfrågor och nu får vi sannolikt möta Gröna Mona.

Wanja Lundby-Wedin gav henne helhjärtat stöd i P1:s lördagsintervju häromsistens då Sahlin står för alla människors lika villkor.

Men borde inte det vara basic för vilken medmänniska som helst, istället för en spetsegenskap som kvalificerar någon till socialdemokratisk partiledare?

Socialdemokratins nya uppdrag kan inte längre vara att med Sahlins ord från 1995 ”… leda och berätta svåra sanningar”. Vad som är sant eller inte, är en fråga om politisk kamp och att prata om att ”leda” borde vara förlegat EU- och näringslivstugg.

Socialdemokratins förnyelse, måste liksom för moderaterna, handla om att säga adjö till 90-talet, fast omvänt och go classic.

Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören