NY SKIVA. I ganska exakt 37 år har Jan Hammarlund varit en sjungande politisk tidskrift med ledare och reportage. Det är imponerande – att han bara orkar! Som han sjunger: ”Jag håller kursen, jag håller mig till rött.”

Också på Jannes nya album förenas 60-talets protestsång (Joan Baez, Phil Ochs och Bob Dylan) med Sverige och världen i dag. Hans melodier har trådar till country och amerikansk folksång men knyts ihop med svenska skillingtryck och frälsningssånger. Han spelar själv alla akustiska gitarrer, både vardagsenkelt och fingerfärdigt.

Texterna handlar om smått och stort, alltid självupplevt, personligen eller i hjärtat. Det kan vara humoristiskt och så privat att det blir allmängiltigt – som när han skildrar Täfteås revolutionära fotbollslag eller tunnelbanans röda linje som dunkar under bostadshuset i Aspudden.

Här finns också ett par historiska sånger om skotten i Ådalen och ”Frasse”, det vill säga Franz Schubert. Den sista tecknar en biografi över kompositörens ömkliga, fattiga liv och blir samtidigt ett inlägg i upphovsrättsdebatten.

Allra mest gripande är de dagsaktuella sångerna om nära och fjärran men ändå nära ämnen. ”Flickan från bergen” utgår från hedersmordet på Fadime och växer till en uppgörelse med föråldrad kultur och kvinnoförtryck. ”Jerusalem” är en sjungen novell om två älskande, den ene jude och den andre arab. ”Hotet” sammanfattar de rasistiska mord som begåtts av unga svenska nynazister.

Det känns i hjärtat och ögonen. Jag blir upprörd och förbannad, djupt och omedelbart gripen.

Men så var det sångrösten. Inte bara jag som tyckt att Jan Hammarlunds vibratofyllda röst kan vara en smula påfrestande. Han sjunger bäst när han sjunger lågmält. Fast jag får stå ut, när jag tycker så mycket om hans sånger. Han vill sjunga så här. Vad kan jag göra åt det?

Bengt Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören