Vad är det som gör att våldtäktsmålen fortsätter att engagera både allmänheten och media? Sexualbrotten genomgick ju en rejäl reform för snart två år sedan. Är det något fel på brottets konstruktion eller på domstolarnas tolkning, frågar man sig.

Jag skulle här vilja fokusera på två typer av frikännande domar som brukar uppröra sinnena.

Den första typen kännetecknas av en standardinvändning från den åtalade mannen att han inte alls med våld eller hot tvingat kvinnan till samlag, då hon helt frivilligt ställt upp. I vart fall invänder mannen att han trott att hon varit med på noterna, även om han misstagit sig på hennes vilja. Han har alltså inte våldtagit henne uppsåtligen.

Enligt min mening köper domstolarna denna invändning alltför lättvindigt och lägger den till grund för en frikännande dom. För att förklara vad jag menar, måste jag inleda med en historisk tillbakablick. Det handlar nämligen om att försöka visa hur omedvetna, uråldriga föreställningar styr vårt tänkande än i dag.

Går vi några århundraden tillbaka i tiden, ska vi finna att våldtäktsbrottet inte alls avsåg att skydda den enskilda kvinnans sexuella självbestämmanderätt. Syftet var att värna om  äktenskapet som institution. Det tog sig uttryck i att strafflagen förbjöd såväl våldtäkt som för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser överhuvudtaget.

Detta innebar för den våldtagna kvinnan en risk: om hon hade visat sig vara villig till det med våld framtvingade samlaget, kunde hennes anklagelse för våldtäkt omvandlas till en misstanke om hor eller lönskaläge mot henne själv. Från offer till gärningsman.

Att avståndet var så kort mellan kvinnan som våldtäktsoffer och kvinnan som skyldig till för- eller utomäktenskapligt sexuellt umgänge har med våldtäktsbrottets konstruktion att göra. Både i 1734 års missgärningsbalk och i 1864 års strafflag, uppställdes ett särskilt krav att våldtäkten skett mot kvinnans vilja. Det låter kanske som ett sympatiskt understrykande av brottets karaktär, men så fungerade det inte alls.

Tvärtom innebar detta krav en möjlighet för domstolarna att frikänna mannen, som bevisligen våldtagit en kvinna, så snart man kunde presumera att kvinnan varit med på noterna! Alla osedliga kvinnor, som inte var kända för att vara kyska och ärbara, förväntades nämligen alltid samtycka! Och det förväntades alla osedliga kvinnor ha varit, som inte var kända för att vara kyska och ärbara. Alltså – hade kvinnan tidigare haft utomäktenskapligt sexuellt umgänge med någon man och därmed visat ”böjelse för otukt”, så var saken klar. Våldtäkten hade inte skett mot kvinnans vilja, även om det nu handlade om en annan man. På så sätt kom de s.k. sedeslösa kvinnorna att i realiteten ställas utanför lagens skydd. De som ställde upp på otukt fick skylla sig själva.

Raggarbrudarna, knarkarbrudarna och slamporna måste ha förstått vad det gick ut på

Känner ni igen er? Raggarbrudarna, knarkarbrudarna och slamporna, som följt med upp i en lägenhet, måste ju ha förstått vad det hela gick ut på. Varför då utreda om han verkligen tog ett struptag på henne? Han måste ju ha trott att hon var en sådan som ställde upp. Domstolarna har fortsatt att tolka samtycke på gammaldags manér utifrån vilken kvinnosort det handlar om, inte utifrån individens vilja i en konkret situation.

1918 avkriminaliserades föräktenskapliga förbindelser, det så kallade lönskaläget. Med brottsbalken 1962 upptogs inte längre något särskilt krav i våldtäktsbrottet att gärningen skett emot kvinnans vilja.

Ändå har domstolarna fortsatt att resonera som att kvinnan inte kan våldtas om hon tillhört en kategori som uppfattats som lätt på foten.

Ställde hon inte upp frivilligt, så måste mannen i vart fall ha trott att hon gjorde det och därmed ha saknat uppsåt…

Jag menar att kvinnans vilja överhuvudtaget inte bör vägas in i bedömningen när våldet tagit sig tydliga uttryck som i struptag och liknande. Det hänger ihop med att samtycke inte kan åberopas som allmän ansvarsfrihetsgrund vid allvarligare våldsbrott eller vid brott som innebär att kvinnan inte är fri, utan satt under psykiskt eller fysiskt tvång. Endast den som är fri kan samtycka. 

Närmar man sig en gråzon, när det är diskutabelt vad som är våld/hot och vad som snarare är ett led i ett frivilligt samlag, måste kvinnans samtycke vägas in i bedömningen. Men det innebär en bedömning som utgår från den individuella kvinnans preferenser i det konkreta fallet.

Precis som vi bedömer den manliga sexualiteten: att en man en dag skulle vilja ha samlag med en viss kvinna betyder inte att han har samma preferenser en annan dag. Och vi kan inte utläsa hans vilja ur hans klädsel. Det är helt ovidkommande om mannen bar trånga jeans, visade magen etc. Viljan är kopplad till våra personliga preferenser här och nu. Det är dags att sluta att betrakta kvinnor som tillhörande ett av de båda kollektiven, de sedeslösa som ”ställer upp” respektive de ärbara som håller på sig.

Invänder den åtalade mannen att han kommer från en kultur, som betraktar kvinnor på detta sätt, måste inte domstolen lägga sig för argumentet att han trodde att kvinnan var villig, trots att han uppfattat hennes bestämda nej. Det gäller för domstolen att formulera frågan rätt, innan man avläser svaret. Frågan är inte om kvinnan var en sådan som tidigare ställt upp och bjudit på sin kropp. Utan frågan är om mannen kan åberopa någon omständighet som tyder på att hon just då faktiskt var intresserad av ett samlag med just honom.

Dags att förändra synen på sexualitet
Det är dags att släppa synen på sexualitet som en angelägenhet för mannen som aktör och förförare samt kvinnan som tillåtande objekt som tänder på sexuell underordning.

Härmed är vi framme vid den andra typen av frikännande våldtäktsdomar som upprört många sinnen. Det handlar om de fall då mannen invänder att han genomfört ett samlag utan användande av vare sig våld eller hot, men samtidigt utan att utnyttja att kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Han behövde inte använda våld, därför att kvinnan var berusad. Samtidigt var hon inte så berusad att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Hon va
r så att säga bara halv-, inte helfull.

Måste domstolen frikänna mannen i ett sådant fall?

Vi känner igen problematiken från det så kallade Tumbamålet och nu senast från Karlskoga tingsrätts nyligen avkunnade dom i ett våldtäktsmål. Tre män åtalades för grov våldtäkt för att de med våld tvingat en femtonårig flicka till samlag, alternativt utnyttjat att hon på grund av kraftig berusning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

Flickan hade tidigare haft sex med två av männen på frivillig basis. När hon sedan kände av den rejäla vodkakonsumtionen, la hon sig på en madrass för att vila. Då genomförde de tre männen samtidigt, anala, orala och vaginala samlag med henne, trots att hon sa ifrån att hon inte ville och bad dem sluta. Samlagen hade alltså skett mot flickans vilja.

Varför avstå från de möjligheter som finns?

Tingsrätten kände sig tvungen att frikänna männen från ansvar för grov våldtäkt. Traditionell våldtäkt förelåg inte, då något våld eller hot om våld inte förekommit. Det behövdes inte med tanke på att hon var så berusad. Hon var dock inte tillräckligt berusad för att ha befunnit sig i ett så hjälplöst tillstånd att utnyttjandet av henne kunde jämföras med ett av våld framtvingat samlag.

Det senare resonemanget är inte så befängt som det kanske låter. Vi kan ju knappast tolka lagen så att det skulle vara brottsligt att ha samlag med en berusad person. Det är ju vad halva svenska folket sysslar med på lördagkvällarna. Berusningen måste vara så stark att kvinnan inte alls kan värna om sina intressen för att det ska vara befogat att straffa den som utnyttjar henne i detta tillstånd.
Att tingsrätten inte ansåg att våldtäkt i traditionell mening förelåg hänger samman med att vi i den senaste reformen inte tog steget ut och bestraffade samlag i strid med någons vilja. Vi kräver att gärningsmannen använt våld eller hot för att tvinga henne till samlag.

Men jag menar att domstolen hade kunnat döma männen för misshandel eller grov misshandel för själva penetreringen mot flickans vilja. Alltså – även om männen inte använde misshandel eller våld för att tvinga flickan till samlag, utgjorde själva samlagen mot flickans vilja ett integritetsbrott och ett psykiskt lidande som juridiskt är att rubricera som misshandelsbrott.

Varför avstå från de möjligheter som finns?

Suzanne Wennberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören