Arbetslinjen öppnar för många frågor

Hårdare regler i a-kassan och moderaternas inriktning på utanförskapet gör att det tvistas allt oftare om vad den så kallade arbetslinjen är.

– Debatten gör mig vilsen, säger historiken Lena Eriksson som skrivit en doktorsavhandling på Stockholms universitet om just arbetslinjen.

Ibland verkar det som om att det finns en enda historisk sanning om hur arbetslinjen ska upprätthållas. Så är det inte.

– Striden har alltid funnits, säger Lena Eriksson.

Mot strömmen
Vi börjar från början. Strax efter första världskriget var de europeiska ekonomierna i gungning. Massarbetslöshet och fattigdom var ett faktum. För att lindra den värsta nöden beslöt flera länder att betala kontantstöd till arbetslösa. Sverige, där arbetslösheten var kring 30 procent, valde en annan väg.

Från 1920-talet erbjöds så kallade nödhjälpsarbeten. Det handlade ofta om att arbetslösa män skulle bygga vägar eller jobba i skogen. Att ordna nödhjälpsarbete var dyrt för staten, cirka tre gånger så kostsamt som att bara betala ut pengar till arbetslösa.

– Men staten räknade med att det var många som inte ville arbeta och ville pröva arbetsviljan, berättar Lena Eriksson.

Jobben var dessutom oftast fysiskt hårda och ersättningen till en början mycket låg. Tanken att arbetslösa i första hand skulle erbjudas sysselsättning i stället för bidrag accepterades av både den politiska vänstern och högern. Alla partier höll också med om att det både skulle finnas en piska och en morot.

Enligt Lena Eriksson finns det egentligen inte en enda arbetslinje utan tre. Den ena är att man i största möjliga mån ska försörja sig själv. Den andra är att det ska löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta. Den tredje är att hellre sysselsätta eller utbilda arbetslösa än att bara betala ut bidrag.

Ny taktik
Sedan 1920-talet har utvecklingen gått från piska till morot. Arbetsmarknadsåtgärderna har blivit fler och ersättningarna höjts. Men sedan något årtionde tillbaka tycker Lena Eriksson sig se en tillbakagång och att begreppet arbetslinjen återkopplas till svunna tider.

– Vågskålen tippar allt mer mot press på arbetslösa, än stöd. Nu blir det mer upp till individen att själv fixa jobb. Det började redan under 1990-talet då socialdemokraterna minskade antalet åtgärder och det fortsätter med den nya regeringens politik, säger hon.

– De menar att sysselsättningen ska komma genom näringspolitik och skattepolitik. Nystartsjobben är visserligen en aktiv arbetsmarknadsåtgärd, men hur det kommer att bli med det i praktiken återstår att se.