Om konst är att vilja något, så är skådespelaren, regissören och teaterchefen Lennart Hjulström en av Sveriges viktigaste konstnärer.

Han vill undersöka, och kanske rentav förändra, både teatern och världen. Sitt konstnärskap ser han som ett uppdrag, med publiken och den egna nyfikenheten som uppdragsgivare. Det har gjort Hjulström till en av svensk teaters centralgestalter och nu också författare till den sympatiska memoarboken Slanten i vanten. Scener från teatern och livet.

Lennart Hjulströms berättelse sträcker sig över sextio år, varav fyrtio är betydande svensk teaterhistoria. Men som alla historieskrivningar rymmer denna två berättelser: den utskrivna och den som historieskrivaren glömmer bort eller avstår från att berätta. Hos Hjulström är det kvinnorna som saknas.

Gör skillnad
Han nämner många män – skådespelare, regissörer, dramatiker, teaterchefer –  vid namn, men namnger ytterst få kvinnor.  Och om skådespelerskor nämns, så beskrivs de ofta som ”vackra”. De manliga skådespelarnas utseende sägs det däremot inget om.

Antingen har de kvinnliga kollegorna haft föga betydelse för Hjulströms konstnärskap, eller så har han helt enkelt glömt bort dem. Glömska är något som alltför ofta drabbar kvinnor när det skrivs historia. Synd att det sker också här, i en för övrigt både nyanserad och politiskt medveten berättelse.

För den teater som Hjulström arbetar med och skriver är politisk, men då inte främst genom sitt ämnesval eller budskap, utan genom sin vilja att kommunicera. När tilltalet till publiken är ”vi” behövs inga plakatpolitiska budskap. Detta ”vi” upplöser gränsen mellan konstnärer och publik, mellan utövare och betraktare. Publiken är medskapande till föreställningen och det gör teatern till den mest demokratiska konstformen. Att vi, ensemblen och publiken, skapar föreställningen tillsammans är själva budskapet och det är revolutionärt.

Värt sitt pris
Därför behöver inte Lennart Hjulström sträva efter att förändra världen. Hans teater kommer ändå att göra det – om den bara får finnas kvar i det allt snålare kulturpolitiska klimatet. Världstillvänd teater med såväl hjärta som hjärna måste få kosta, och då inte bara i form av teaterarbetarnas blod, svett och tårar.

Hjulströms bok är, förutom lustfylld läsning, ett starkt kulturpolitiskt debattinlägg och borde vara obligatorisk läsning för våra kulturpolitiker.

Anna Kölén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören