Den borgerliga regeringen avvecklar nu beprövad arbetsmarknadspolitik i rask takt. Vad som ska komma i stället är oklart.  Oklarheten är så stor att LO-styrelsen finner det föga meningsfullt att i detalj kommentera den promemoria om jobbgarantin som regeringen sänt ut på remiss.

Av promemorian framgår inte vilka spelregler som ska gälla och hur många som ska omfattas av jobbgarantin. Inte heller hur åtgärderna ska finansieras.

Den borgerliga regeringens nedrustning av arbetsmarknadspolitiken sker på alla områden.

Andelen platser i de arbetsmarknadspolitiska programmen ska minska med 50.000 år 2007 och med ytterligare 25 000 år 2008. Samtidigt minskar antalet platser i den kommunala vuxenutbildningen med tiotusentals platser och plusjobben avskaffas.

Som om inte detta är nog kommer de som finns kvar i arbetsmarknadsutbildningarna att få sin a-kassetid reducerad med de dagar utbildningen pågår. Följden blir att de som efter avslutad utbildning inte omedelbart får ett jobb tvingas söka socialhjälp eller lita till jobbgarantins reducerade ersättning.

En huvudtanke i det som kallas aktiv arbetsmarknadspolitik är att individen istället för passivt kontantstöd ska få hjälp med utbildning som ger honom möjlighet att bibehålla sin yrkeskompetens eller skaffa sig nya kunskaper för att kunna söka sig till jobb som han tidigare inte hade förmåga att utföra.

Den socialdemokratiska regeringen fick för några år sedan berättigad kritik för att den satsade alltför lite och alltför sent på att på detta sätt skapa förutsättningar för fler arbetslösa att åter få ett jobb.

Systematisk slakt på den aktiva arbetsmarknadspolitiken
Det var nu en sak, vad den borgerliga regeringen förbereder är en systematisk slakt på den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Den borgerliga vill genom att begränsa rätten till a-kassa, förkorta erstättningsperioderna och sänka ersättningsnivån tvinga desperata arbetslösa att ta jobb som betalas med betydligt lägre lön än de tidigare har haft.

För första gången i modern tid har Sverige en regering som tror att landets framtid ligger i att de arbetande sänker sina löner över hela linjen.

Inte mycket talar för att strategin lyckas. Visst kan man tänka sig att en del arbetslösa blir så ekonomiskt pressade att de tar jobb till hur låga löner som helst. Men det rör sig om marginella sysselsättningseffekter. En effektiv arbetslöshetsbekämpning förutsätter att den samlade efterfrågan i ekonomin ökar – och åtgärder för att åstadkomma detta planerar inte regeringen.

Risken med regeringens politik är istället att den permanent slår ut stora grupper från arbetsmarknaden. Regeringen för en politik för ökat utanförskap, för att använda dess egen klyscha.

Som en sista utväg för dem som varken erhåller utbildning eller a-kassa vill regeringen inrätta en ”jobb- och utvecklingsgaranti”.
Men det handlar varken om jobb eller utveckling. Det handlar om ett passivt kontantstöd i närheten av socialbidragsnivån.

Minst 40.000 hänvisas till jobbgarantin
I takt med att den aktiva arbetsmarknadspolitiken avvecklas kommer allt fler att hänvisas till jobbgarantin som livlina. En del bedömare räknar med att inom kort kommer 40.000 personer att hamna i jobbgarantin. Mer pessimistiska bedömare tror att antalet blir minst det dubbla.

Hur arbetsmarknadsmyndigheterna ska hantera denna anstormning har regeringen ingen uppfattning om, inte heller om hur garantin ska betalas eller om det finns några meningsfulla uppgifter för dem som omfattas av garantin.

Det handlar om ett systemskifte: den aktiva arbetsmarknadspolitiken ska ersättas med meningslösa trakasserier av de arbetslösa.