Det sägs att traditionens band aldrig blir synligare än när de lossnar. I min familj blev årets julafton Kalle Anka-fri. Barnen gav själva nådastöten, dagordningen var för späckad. Något måste bort – lunch eller middag med vänner, fika med mor- eller farföräldrar, morgon eller midnatt i kyrkan, presentöppning, Kalle An… – STRYK KALLE ANKA! Och med ens stod det klart att detta aldrig varit barnens tradition.

Släktens vuxna skrockade än framför tv-n, barnens blickar hade flackat i många år. Kanske rena rama mysteriet i en sexårings ögon: denna högtidliga sammankomst, samma dag, tid och plats, för samma tecknade film. (Barnet tänker: ”Detta är min genre, inte deras. Dom brukar inte gilla att jag tittar. Utom när dom vill vara ifred. Nu är det årets bästa dag. Rummet är fullt med klappar. NU ska dom titta. Nu MÅSTE jag titta. Kan dom inte banda? Hyra dvd-n?”).

Historia, hävdade brittiska tv-höjdare för ett par år sen, är televisionens nya sex och rock’n’roll. Nischade historiekanaler är bara ett tecken i tiden. Storsatsningar som HBO’s Rome ett annat. Och titta på tablån en vanlig svensk tv-vecka: bara med SVT och TV4 erbjuds nu tittaren i snitt två timmar historieskrivning per kväll (fiktiv eller dokumentär).

Titta på publiksiffrornas topp tre under 2006. På tredje plats: Kalle Anka på julafton. På plats ett och två: schlagerfestival. Detta är tv från tidigt sextiotal. I helgtid slår tv upp minnets alla portar. Nyproduktion: Snapphanar, Wallenbergare, Världens modernaste land. Repriser: Fanny och Alexander, Markurells.

Vi ska minnas tv-historien: lördagsunderhållningen, dokumentärerna. Vi ska minnas året som gått, det vill säga, tv:s egna högtider: Vinter-OS, Fotbolls-VM, Allsång på Skansen. Tv är en tidsmaskin, dess högtid en nostalgifrossa. 
     
En märklig trend, kan tyckas. För televisionens tidiga löfte handlade ju om att slå upp fönstret mot världen: att fritt flytta bild, ljud, tittare, över fysiska RUM. Televisionens egen TID skulle vara samtidig, direktsänd, historielös: en kronisk minnesförlust. Men tv:s bransch och hantverkare fattade tidigt tricket: att boka vår uppmärksamhet till bestämda klock-slag, att synkronisera vår fest och vardag med  flödet i deras tablåer. Att vinna slaget om prime time, serialisera ännu mera, så att vi kommer tillbaka, nästa dag, vecka, säsong.

Den logiken duger gott för att historiskt förklara hela mediets framgång: en lyckad inbrytning i det sena 1900-talets hem, som anslöt till och kapade åt sig en glipa av den moderna människans tid. Som den just då förlöpte, mellan arbete och fritid, vardag och högtid, privat och offentligt.

En glipa som där och då kunde länkas till en gigantisk annonsmarknad: familjens konsumtion. Och kanske till något mer: den klassiska televisionens trollspö var ju den där förhöjda känslan av att titta MED de andra, där ute (publik? nation? offentlighet?). Denna fantomartade gemenskap som så älskas av medierna själva, som smörjs febrilt av krönikörer och trailerröster. Röster som säger: den som delar vår tid, befinner sig också i världens centrum.

Så nu blir frågan: tickar televisionens klocka också för våra barn? Är julfirandet med Kalle Anka bara en parentes från televisionens barndom? Eller är det en VERKLIG ritual: det högtidliga återvändandet till det heliga ursprunget, det första varslet om televisionens egen tideräkning?

Staffan Ericson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören