Elinas uppror mot översittarna
Jag är inte mycket till tv-tittare. Lite mer blir det under julhelgerna, och i år var vi dessutom i en fjällstuga där det inte fanns så värst mycket annat att göra. Den stora behållningen av helgens tv-tittande var filmen Elina – som om jag inte fanns av Klaus Härö.
Det är tidigt 50-tal i ett litet samhälle någonstans i Norrland, kanske Tornedalen. Den stränga lärarinnan har som sitt livs uppgift att bibringa ”finnungar” kunskaper i korrekt svenska, svensk litteratur och kultur, svensk historia. Ingen lätt uppgift i en skola där 100 procent av eleverna inte har svenska som modersmål, och där finnungarna vägrar att förstå sitt eget bästa. Och Elina, suveränt spelad av 11-åriga Natalie Minnevik, gör uppror mot översittarfasonerna och förbudet att tala finska.
Min egen far gick några år i skolan i Polen på 30-talet innan kriget bröt ut. Alla elever var judiska, och många kunde inte ens polska. Trots det var all undervisning på polska och att tala jiddisch var förbjudet. Det var säkert tänkt att vara för judeungarnas bästa, och för övrigt, i Polen ska man väl ändå tala polska?
Det här är inga isolerade exempel. Inte minst under 1900-talet i Europa förekommer det fullt med övergrepp av det här slaget, inte sällan leder de till än värre saker. I den koloniala erfarenheten tillhörde kulturförtryck vardagen.
Det är välkända fakta. Men skolan har tydligen inte klarat att lära ut självklara historiska kunskaper till ledande företrädare för vissa politiska partier.
Problem med bristande språkkunskaper, marginalisering och utanförskap existerar förvisso. Men det kan aldrig lösas genom att man kränker respekten och stoltheten hos människor man säger sig vilja hjälpa.
Gregor Flakierski
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören