Kommunal presenterade i förra veckan sina avtalskrav. Kraven ligger som väntat inom den av LO överenskomna ramen. För Kommunals del betyder det ett lönepåslag om 825 kronor plus ytterligare 200 kronor från jämställdhetspotten.

Utöver detta vill Kommunal att lägstalönen ska höjas från 13.800 till 16.200 kronor och att deltid ska uppgå till minst 20 timmar per vecka.

Enligt Kommunals beräkningar summerar löneökningarna till 5,4 procent plus ett par tiondelar för låglönehöjningen.

Motparten anser, föga överraskande, att budet är väl högt. Samtidigt har dock arbetsgivardirektören Markus Gustafsson medgett att det är skäligt att kommunalarnas relativa löneläge förbättras.

Medgivandet kan förhoppningsvis ses som ett tecken på att de kommunala arbetsgivarna på allvar vill angripa löneeftersläpningen för kvinnorna i vården. Det kräver målmedvetna insatser under flera avtalsrörelser. I år kan i bästa fall ett första rejält steg tas.
Det finns flera skäl för arbetsgivarna att visa sig medgörliga.

Landets kommuner redovisar stora överskott i boksluten. Det är därför inte längre trovärdigt att hänvisa till att de kommunala finanserna kräver extra återhållsamhet, vilket för några år sedan var arbetsgivarsidans stående motargument.

I själva verket är det inte särskilt dyrt att göra en ordentlig satsning på kvinnorna inom Kommunal. Av kommunernas totala lönesumma motsvarar Kommunals avtalsområden ungefär en tredjedel. Matematiskt sett betyder det att en procent extra i lön inom Kommunals avtalsområden inte kostar arbetsgivarna mer än 0,3 procent på lönesumman, förutsatt att övriga betydligt bättre betalda offentliganställda nöjer sig med ett lönepåslag som inte är högre än snittet på övriga arbetsmarknaden.

Även strategiskt sett har arbetsgivarna goda skäl att ge kommunalarna förtur. Inom de närmaste åren behöver kommuner och landsting göra omfattande nyrekryteringar, och ska de få den personal de vill ha måste de kunna erbjuda attraktiva arbetsvillkor och löner. Det är ett måste om vården ska hålla den kvalitet som vi alla önskar.

De hårdaste nötterna i avtalsförhandlingarna blir förmodligen kravet på kraftigt höjd lägsta lön och förlängningen av arbetstiden för deltidsanställda.

Utan tvivel har regeringens försämringar av a-kassan lett till att dessa krav uppfattas som extra viktiga.

Lågavlönade kommunalare som blir arbetslösa – och det är de lågavlönade som löper störst risk att förlora jobbet – tvingas ju att leva på en a-kassa som sänks med upp till 3.000 kronor i månaden. Det säger sig självt att för den som från början har en låg lön blir sänkningen av ersättningsnivån i a-kassan extra kännbar.

Det är inte bara för Kommunals del som en uppräkning av avtalens lägsta löner är av central betydelse. Frågan har hög prioritet inom de flesta LO-förbund. Regeringens politik syftar till att tvinga att pressa ned lönerna för alla. Metoden är att tvinga de arbetslösa att ta jobb till avtalens miniminivåer och därigenom tvinga även de som har jobb och bättre lön att sänka sina lönekrav för att inte bli utkonkurrerade.

Höjda lägstalöner är därför inte bara till nytta för de lågavlönade. Det är ett krav som gagnar alla fackliga medlemmar.