Första gången jag kom till Brasilien råkade jag mest av en slump få se honom. Bilden jag hade av brasiliansk musik var slagverk, mycket rytm och energi men ganska ytlig. Därför blev konserten med Chico Buarque en blixtförälskelse från klar himmel. Min portugisiska var svag men ändå blev det helt uppenbart för mig hur bra texterna var.

Kanske var det den genomarbetade scenbilden med den rena vackra ljussättningen. Kanske var det att den tusenhövdade publiken kunde alla texterna och sjöng med i alla sångerna. Eller kanske var det hans eget framträdande, så enkelt och helt utan varje form av publikfrieri. Inga flörtiga danssteg, inget insmickrande smilande utan bara ren poesi.

Det var första gången på flera år som Chico uppträdde inför publik. Han hade blivit trött på att bli en slags ikon för vänstern. Brasilianska vänner jag träffade kunde lätt prestera avancerade politiska tolkningar även av hans renaste kärlekssånger.

Överlistade granskarna
Men det var kanske inte så konstigt, under diktaturen lyckades han skriva några av de bästa motståndssångerna utan att censuren hade en aning vad de handlade om. Det var då han blev en av våra bästa och mest subtila politiska sångare.

Lite förenklat kan man säga att han hamnade i samma dilemma som Bob Dylan; fast Chico valde inte samma väg ut som Dylan. Han djupnade i sina texter utan att bli en apolitisk människa. Han verkar fortfarande ha en moralisk kompass som gör att han inte går vilse i det förvirrade brasilianska politiska klimatet. Han ger fortfarande ett kritiskt stöd till Lula, även om han är besviken på de politiska skandalerna. Men han ser tydligt var gränserna går.

Gav anledning att lära
Chico utvecklar hela tiden sitt musikaliska språk, hans styrka ligger i förmågan att få musik och ord att samverka. Det var hans texter som fick mig att vilja lära portugisiska. De var inte lätta att tränga igenom, där fanns många ordlekar och många dolda betydelser. De senaste åren har hans skivor och blivit mer och mer litterära. På den senaste skivan Carioca känns det som om texterna driver musiken som i sin tur glider mot konstmusiken. Men fortfarande finns här samma ömhet och känslighet.

Det är åtta år sedan förra skivan, för Chico ägnar sig mer och mer åt romanskrivandet. Där leker han ännu mer med gestaltningen. I Benjamin gestaltas hela boken som en film. Hans senaste bok Budapest som snart kommer på svenska har vunnit det prestigefulla brasilianska Jabutipriset. Det har talats om att ge Nobelpriset till någon som skriver populärmusik. Det självklara valet vore Chico Buarque.

Lennart Kjörling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören