För tio år sedan lyckades kraftföretagen och några teoretiskt inriktade ekonomer lura på svenska folket något som har kallats elmarknadens avreglering. En i stort sett enig riksdag trodde på kraftföretagens löften att branschen därmed skulle effektiviseras och att en avreglering skulle gynna elkunderna. I stället fick vi ett herre/slavförhållande, där endast skammen sätter gränsen för hur höga elpriserna kan bli.

Det unika med elmarknaden jämfört med andra marknader är att kunderna svårligen kan anpassa sin efterfrågan. Ett ständigt beroende av att få elen föreligger. Det här skapar en grundläggande obalans på en avreglerad elmarknad. Det gäller i varje fall om det inte föreligger en tillräckligt stor överkapacitet.

Den svenska kraftindustrin domineras av tre företag – Vattenfall, Eon och Fortum – vilka sammantaget svarar för nära 90 procent av den svenska elproduktionen. Även i de andra nordiska länderna dominerar stora kraftföretag. Dessa oligopolföretag kan varje timme – tack vare den regler-bara vattenkraften – bestämma hur mycket el som de vill leverera och till vilket pris. Kraftföretagen ser till att den sist levererade kilowattimmen är så dyr som möjligt, det vill säga kommer från ett fossilt kraftverk som dessutom sägs ha haft kostnader för utsläppsrätter. Och det är den där sista kilowattimman som bestämmer elpriset på den nordiska elbörsen Nord Pool.

Hur utnyttjar kraftföretagen den oligopolmakt som gör att de kan ta ut priser som är 2–3 gånger högre än deras totala kostnader per kilowattimme? Jo, förenklat sett exporterar de vattenkrafts-el på dagen och importerar dyr kolkraft på natten. Därmed stiger det så kallade marginalpriset under hela dygnet. Vår export till Tyskland gör även att vattenmagasinen minskar mycket snabbare under året vilket också ökar de svenska elpriserna.

Regeringen säger sig inte kunna göra något åt att Vattenfalls ledning använder vår gemensamma nationalklenod på det här sättet för att pressa upp elpriserna. Den sätter sin lit till att ny elproduktion och fler elkablar ska lösa problemet. För det första tar det lång tid innan vi fått fram nya kraftverk och för det andra kvarstår obalansen på elmarknaden om vi bygger nya kablar till kontinenten och låter de stora kraftföretagen använda dessa för export.

Kraftföretagen vill inte ha överkapacitet som sänker elpriserna
Det är också självklart att kraftföretagen inte är intresserade av att bygga upp eller upprätthålla en nödvändig överkapacitet som skulle sänka elpriserna. Det är bara att påminna om hur man la oljekraftverken i malpåse i slutet av 90-talet och hur man genom längre avställningstider och begränsad bränsletillförsel höll nere kärnkraftverkens kapacitet i början av 2000-talet.

Regeringens andra försvarslinje för att slippa ta ansvar för dagens osunda elmarknad är att hänvisa till EU och att utsläppshandeln med koldioxid ökar elpriserna. Det är riktigt att kraftföretagen har åberopat att denna handel tidvis ökar elpriserna i Sverige med dryga 20 öre per kWh. Men att svenska elkonsumenter ska drabbas av de teoretiska/fiktiva kostnader som tyska kraftproducenter har av utsläppshandeln med koldioxid är orimligt. För det första är den svenska elproduktionen i stort sätt koldioxidfri. För det andra har de tyska kraftföretagen fått sina utsläppsrätter gratis. För det tredje domineras handeln med dessa utsläppsrätter av kraftföretagen, som har allt intresse av att priset på utsläppsrätterna ska vara så högt som möjligt.

Även om Europas politiker hade ett gott syfte när de införde systemet med utsläppshandel, så har det i praktiken lett till en gigantisk kapitalöverförning från elkonsumenterna till kraftföretagen. Om inte den svenska regeringen kan övertyga sina europeiska kollegor om att systemet ska förändras, måste den se till att de helt orimliga priseffekterna på vår koldioxidfria vatten- och kärnkraft elimineras.

Dagens osunda elmarknad drabbar många hushåll hårt, men det allvarligaste för vår framtida välfärd är att det slår undan benen för stora delar av den svenska basindustrin.

Rottneroskoncernen har redan beslutat att lägga ner ett av världens modernaste mekaniska massabruk och flytta anläggningingen utomlands, i det fall regeringen inte gör något åt dagens ojämlika elmarknad. Än allvarligare är att offensiva investeringar i skogsindustrin och annan elintensiv industri förhindras. Ironiskt nog ser den för ett år sedan invigda CTMP-fabriken i Utansjö ut att bli en av de sista expansionsinvesteringarna i skogsindustrin. SCA har exempelvis stoppat bygget av en ny pappersmaskin i Ortviken – en investering på fem miljarder kronor.

Regeringen måste sätta sig i respekt hos kraftindustrin
En regering som sagt sig vilja skapa fler jobb kan inte fortsätta att låta de tre stora kraftföretagen sabotera detta. Regeringen måste sätta sig i respekt hos kraftindustrin i allmänhet och Vattenfall i synnerhet. Här är några åtgärder som snarast kan vidtas:

• Sätt upp en brandvägg mellan det tyska fossila och det svenska koldioxidfria
Vattenfall som hindrar det hittillsvaran-de prissamarbetet. Ge de två bolagen olika mål, styrelser och ledning.

• Sälj successivt ut det fossila tyska bolaget och använd det frigjorda kapitalet för att investera i nya kraftverk i Sverige.

• Se till att Svenska Kraftnät får kontroll över dagens elkablar till kontinenten och bygg inga nya innan det finns en rimlig överkapacitet av el i Sverige och Norden samt en fungerande elmarknad på kontinenten.

Claes Hellgren
Tidigare förbundssekreterare i Pappers, nu konsult i miljö- och energifrågor
Skriv till debattredaktören