Vår nye arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin ska ha beröm för sitt försvar av fackets rätt till stridsåtgärder mot företag som vägrar att teckna kollektivavtal.

Även om det märks att han inte känner sig van i rollen som kollektivavtalens förkämpe är det av värde att han backar upp den tidigare regeringens ståndpunkt i Vaxholmskonflikten vars förenlighet med EU-rätten nu bedöms av EG-domstolen i Luxemburg.

Det är i och för sig, som vi tidigare påpekat i LO-Tidningen, tvivelaktigt om arbetsrätten alls faller inom EU:s kompetensområde. I de flesta medlemsländer är strejk- och konflikträtten garanterad i grundlag. Den är därmed inte något som EG-domstolen kan överpröva.

I den mån nationella arbetsmarknadslagar alls ska granskas av EG-domstolen bör det gälla kontroll av att de tillämpas lika för alla, både för anställda och för företag. Det bör inte vara möjligt för ett medlemsland att särbehandla utländska anställda eller utländska företag. Viss skyddslagstiftning av minimikaraktär kan också anses vara en EU-uppgift.

Så länge dessa allmänna villkor är uppfyllda bör inte EU-organen ha rätt att lägga sig i utformningen av arbetslagstiftningen i medlemsländerna.

Tvivelaktigt om Vaxholmskonflikten är ett fall för EU:s domstol
Från denna utgångspunkt är det tvivelaktigt om Vaxholmskonflikten alls hör hemma i EG-domstolen. Byggnads avtalskrav på det lettiska byggföretaget var exakt de samma som de ställer på svenska byggföretag. För de lettiska byggarbetarna krävdes samma löner som för de svenska. Likabehandlingskravet var därmed uppfyllt.

Vad konflikten i grunden handlar om är därför om utländska tjänsteföretag ska ha rätt att betala löner som är betydligt lägre än i det land de verkar. Med andra ord om den fria tjänstehandeln tar över fackets rätt att ta strid för kollektivavtal som likabehandlar alla löntagare som arbetar i landet.

Strejker, blockader och lockouter är ovanliga i Sverige. Tvister på arbetsplatser löses vanligen i lokala förhandlingar. Bara några hundratal ärenden slutar i Arbetsdomstolen. I andra europeiska länder slutar varje år hundratusentals tvister i segdragna domstolsförhandlingar. En ökad juridifiering av arbetsmarknadskonflikter är inget vi bör önska för svensk del.

Den relativa frånvaron av konflikter beror på att arbetsgivare och fack respekterat varandra och varit ense om att hålla statsmakten utanför avtalsrörelserna.

Arbetsgivarna har drivit på för kollektivavtal – inte facket
Historiskt sett har arbetsgivarna varit pådrivande när det gällt att träffa kollektivavtal för hela branscher istället för företag. Ett skäl var att arbetsgivarna genom riksavtalen ville garantera konkurrensneutralitet. Ett annat att de insåg att utan avtal skulle staten öka regleringen av arbetslivet.

Fackets acceptans av riksavtal kom när man insåg att man därigenom kunde utverka lika lön för lika arbete i utbyte mot fredsplikt under avtalsperioden.

Det här betyder inte att motsättningen mellan arbete och kapital varit mindre hård i Sverige än i andra länder utan bara att vi funnit en smidig metod för konfliktlösning som passat oss väl. Att även den nye arbetsmarknadsministern verkar ha insett detta måste räknas honom till godo. Vi får hoppas att han håller fast vid denna uppfattning även när hans regeringskollega Maud Olofsson bjäbbar emot.