I stort sett all forskning leder till slutsatsen att den typ av åtgärder som riksdagen nu beslutar leder till lägre arbetslöshet.

Ju starkare förväntningar om att regeringsförslagen innebär stora inkomstförsämringar för den enskilde, desto mer snabb och effektiv blir regeringspolitiken. Paradoxalt nog ger därför starkare protester snabbare fler nya jobb och mer flexibel arbetsmarknad!

Facket, socialdemokraterna och vänsterpartiet ignorerar eller bagatelliserar den kompenserande inkomstskattesänkningen (”jobbavdraget”) i sin agitation. Men om fackavgiften (efter skatt) och egenavgiften ökar, samt att lönen ökar långsammare än den annars skulle göra på grund av sänkt a-kassas makroeffekt på lönebildningen, blir ändå inkomsten (det vill säga lönen minus skatt plus bidrag) för den enskilde i normalfallet oförändrad, eller snarare – i dagens konjunkturläge – högre.

Genom att utmåla regeringens politik som att den medför stora försämringar för den enskilde driver facket, (s) och (v) snabbare och effektivare fram de förändringar som leder till minskat utanförskap (tack för det!) –det vill säga ju fler arbetslösa som hyser stor tilltro till att protesterna är välgrundade desto fler kommer att mera intensivt söka nya jobb, sänka sina anspråk på lön och arbetsuppgifter, bestämma sig för att omskola sig, flytta till regioner med bättre arbetsmarknad och så vidare.

De negativa verkningarna för gruppen ”fortsatt arbetslösa” mildras av att reformen sätts i sjön i ett läge med snabbt ökad efterfrågan på arbetskraft och växande högkonjunktur på arbetsmarknaden. Regeringen har onekligen tur med konjunkturutvecklingen, och den skördar fördelarna av tidigare efterfrågestimulanser för arbetskraft.

År 2007 blir det dock viktigt för regeringen att kalibrera volymen Ams-åtgärder i takt med konjunkturen så att inte inflation och räntor ökar kraftigt, och de arbetslösa blir inlåsta i långtidsarbetslöshet och därmed strukturomvandling motverkas.

Slutresultatet på lönebildningen på medelfristig sikt, inklusive effekterna av riksdagsbesluten på kollektivavtalen, blir ökade löner i samma takt som arbetslösheten minskar och sysselsättningen ökar. Mekanismen är välkänd: När det blir mer knappt om arbetskraft gynnar det arbetstagarna och en löneglidning startar (liksom ökad inflation). I nästa fas påverkas även nivån i nya kollektivavtal.

De som idag protesterar kommer om några år att få äta upp sina egna ord!

Carl B Hamilton
Riksdagsman, folkpartiet
Skriv till debattredaktören

Läs också Peter Hultqvists artikel