I början på 1990-talet var Finland ännu ett mönsterland vad gäller välfärdens fördelning. Fattigdomsgraden var en av de lägsta i världen och välfärdsskillnaderna mellan socialgrupperna små. Därefter har klassklyftorna vuxit snabbt.

Om den nuvarande politiska kursen inte läggs om, kommer fattigdomen och ojämlikheten i samhället att fortsätta öka, enligt en simulerad prognos från Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården, Stakes. Efter en djup ekonomisk kris i början av 1990-talet har Finlands politiska elit inte längre velat investera i socialpolitiken i samma utsträckning som tidigare.

I maktelitens föreställningsvärld hade välfärdsstatens bidragssystem blivit alltför generösa och utgjorde ett hinder för ekonomiskt tillväxt. För att komma till rätta med dessa problem, sänkte regeringen Lipponen förmånsnivåer i olika bidragsystem under pågående högkonjunktur år 1996. 

Vid den här tidpunkten var över tio procent av befolkning i arbetsför ålder fortfarande öppet arbetslösa. Massarbetslöshet har därefter inte försvunnit från Finland, utan fått en permanent karaktär, trots att det blivit mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Försämringarna i grundskyddet har lett i till att fattigdomen blivit allt djupare framför allt bland långtidsarbetslösa.

Nya stämpel
Sedan mitten av 1990-talet har de sociala utgifterna i Finland ökat långsammare än i något annat ”gammalt” EU-land. Samtidigt har fattigdomen i Finland ökat snabbast bland OECD-länderna. Enligt flera framstående samhällsforskare har det senaste årtiondets politiska beslut förändrat samhället på ett så genomgripande sätt, att Finland inte längre kan betraktas som en nordisk välfärdsstat.

– Många av de kännetecknen som förknippas med den nordiska modellen håller på att försvinna i Finland. I internationella jämförelser är varken nivåerna eller kvaliteten i våra sociala trygghetssystem längre generösa, säger Mikko Kautto, resultatchef i Stakes.

Enligt akademiforskaren Raija Julkunen avlägsnar sig Finlands socialpolitik med små steg från den nordiska universalismen och närmar sig den amerikanska välfärdsmodellens ideal och praktik.

– Oförmågan och avsaknaden av politisk vilja att praktisera jämlikhetsskapande politik flyttar tyngdpunkten av välfärdspolitiken mot fattigdomspolitik och socialt arbete. Man försöker minimera ökningen av resurserna och rikta dem till sämst ställda grupper och till aktivering av socialbidragstagare.

Syftet är snarast att disciplinera arbetslösa, snarare än att skapa verkliga förutsättningar för dem att få foten in på arbetsmarknaden, funderar Raija Julkunen. Under de senaste åren har Finlands ekonomiska och sysselsättningspolitiska linje baserats på tanken att det är nödvändigt att sänka skattekvoten för att kunna trygga ekonomins konkurrenskraft.

Bara ett rätt sätt
Behovet av att sänka skatter har motiverats med allt hårdare internationell skattekonkurrens och den politiska eliten har marknadsfört den valda linjen som den enda möjliga vägen till framgång.

–Politiker som påstår, att det finns bara ett enda alternativ har hamnat på fel ställe. Det finns alltid alternativ och det finns alltid andra möjligheter, säger överdirektör Kari Välimäki från hälso-och socialministeriet.

Välimäki  anser att Finland efter den ekonomiska krisen fastnat i tankebanor, som utgår från att investeringarna i den offentliga sektorn är bortkastade pengar. 

– Personligen tycker jag att dentotala skattekvoten inte kan sänkas, om vi vill bevara det nordiska välfärdssamhället, bedömer Kari Välimäki.

Den finska maktelitens breda konsensus om behovet av att minska den offentliga sektorns andel av ekonomin har nästan inget stöd i folkopinionen. Tre fjärdedelar av finländarna väljer hellre höjning av skatterna än försämring av den sociala tryggheten. Under den pågående mandatperioden har Finlands regering sänkt skatter med 30 miljarder kronor. Trots detta har diskussionen om behovet av ytterligare skattesänkningar kommit i gång inför riksdagsval i mars nästa år.

Den politiska och ekonomiska elitens tro att skattesänkningar ökar tillväxten och skapar nya jobb tycks än så länge orubbad, fast det saknas stöd för dessa förhoppningar i ekonomisk forskning.

– Allmänna inkomstskattesänkningar är ett av de minst effektiva medlen att öka sysselsättningen. Nationalekonomer som har specialiserat sig på dessa frågor är eniga om detta. Nästan all annan skattepolitik och alla andra skattesänkningar skulle ge större positiv sysselsättningseffekt, för att inte tala om andra mer effektiva medel, säger Matti Tuomala, professor i nationalekonomi vid Tammerfors universitet.

Satsar inte på lösningar
Han betonar att möjligheten att öka sysselsättningen genom offentliga anställningar lyst med sin frånvaro i ekonomiskpolitisk debatt.

– Finland har medvetet valt att inte värdera sysselsättningen i den offentliga sektorn lika högt som i de övriga nordiska länderna. Inte ens våra vänsterpolitiker har lyft fram att den offentliga sektorn sysselsätter en betydlig större andel av arbetskraften i Danmark och Sverige.

Enligt Matti Tuomala är avsaknaden av politisk vilja att anställa mer folk i den offentliga sektorn en viktig förklaring till varför arbetslösheten i Finland är högre och sysselsättningsgrad lägre än i de övriga nordiska länderna. Tuomala påminner om att skattereformen från år 1993 som i praktiken avskaffade den progressiva beskattningen av höginkomsttagarna, är den viktigaste orsaken till att de rika ha blivit så mycket rikare.

Att de fattiga har blivit ännu fattigare beror i sin tur på sänkningen av de lägsta bidragsnivåerna under 1990-talet. De folkvalda  har inte alltid varit helt medvetna om konsekvenserna av sina egna beslut.

– Jag tror att de flesta politiker överraskats av hur mycket klassklyftorna ökat på grund av de reformer som genomfördes under 1990-talet.

Enligt Tuomala borde grundskyddet höjas rejält och investera i välfärdstjänster öka kraftigt.

– Vi har redan nu stora förlorade grupper, där fattigdom går i arv. Politikerna borde inse att den pågående utvecklingen inte är någon naturnödvändighet, utan ett vägval som baseras på politiska värderingar, konstaterar han. 

Markku Vuorio
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen