Förhandlingar om löner sker inte längre i ett nationellt vakuum, anser Europafackets styrelse som antagit en resolution om att stärka samarbetet.

Inom främst euroområdet råder stor obalans, konstaterar Europafacket (EFS). I några länder har löneökningarna stagnerat medan de i andra stigit med 30 procent från år 1999. I de nordiska länderna ökar reallönerna, medan de sjunker i Tyskland och Nederländerna.

Inte bara Sverige står inför en stor avtalsrörelse. EFS uppmanar facken att kräva ökade löner i takt med inflation och produktivitet. Främst ska de lägst avlönade lyftas, de som tjänar under två tredjedelar av ländernas egen medellön. Genomsnittet är 15 procent av löntagarna, i några länder är de så många som nästan 25 procent.

Intressanta exempel på solidariska lönerörelser har EFS hittat i Österrike. Där har en speciell pott reserverats för att höja de lägst avlönade. Andra exempel är de nor-diska länderna, Belgien och Italien som kräver löneökningar i kronor i stället för i procent, något som är till fördel för de lågavlönade.

I Tyskland är det svårast inom hela EU för löntagare att ta sig från ett lågavlönat arbete till ett bättre betalt. 2,5 miljoner tyskar har löner på endast hälften av en medellön. Ett annat gemensamt mål är att löntagarna ska ha rätt till minst fem dagars kompetensutveckling per år. Endast tio procent av arbetarna med låg utbildning får någon betald fortbildning av arbetsgivaren, jämfört med 40 procent av dem med högre utbildning.

EFS är fortsatt kritiskt till den ekonomiska politik som förs i länderna. Löner och arbetsvillkor pressas hårt. Även måttliga löneökningar, också från låga nivåer, får den europeiska centralbanken att höja räntan på ett rent alarmistiskt sätt. Länderna drivs att plocka investeringar från varandra för att försäkra sig om en bättre utveckling än grannen, enligt EFS.