IDEHISTORIA. Sven-Eric Liedmans nya bok har blivit hyllad av recensenterna och även Augustnominerad. Hyllningskören är berättigad, Liedman skriver med en behaglig lätthet och kan få de mest komplicerade filosofiska teorierna att bli begripliga.

Han tydliggör varför humaniora inte kan reduceras till enbart underhållning eller till en angelägenhet för experter.

Hans tema denna gång är ”form och materia”. Detta är grundläggande begrepp i filosofihistorien och just därför har de inte ett ursprung och en historia. Desto intressantare är det att följa hur Liedman väljer att berätta den.

Traditionellt trots allt
De två första tredjedelarna skulle kunna fungera utmärkt som introducerande lärobok. Filosofihistoriens urval har under en längre period kritiserats för att vara bland annat allt för enkönat och enfärgat, och det är tydligt att Liedman gör några tappra försök att modifiera kanon. Han lyfter bland annat fram Aspasia och Anne Conway, men det måste fortfarande ses som en traditionell historieskrivning med några få undantag.

När det gäller de arabiska filosoferna gör han en tankevurpa. Den betydelse Ibn Sina, Ibn Rushd, med flera haft för spridningen av bland annat Aristoteles i västerlandet är ett sedan länge accepterat faktum. Liedman skriver dock att han vill ge de arabiska tänkarna en plats ”i egen rätt och inte bara som en etapp på vägen från Athen till Paris och Oxford”.

Men är det inte just den västerländska idéhistorien, ”från Athen till Paris och Oxford” som han berättar? Och är det inte just som en central etapp på denna väg som dessa tänkare har en plats?!

En västerländsk problematik
Mot slutet av boken får också Indien och Kina medverka för att visa på de centrala begreppens universalitet. Även detta försök att lyfta in Västeuropas Andra är dock problematiskt.

Liedman vill visa att två frågor återfinns överallt: att verkligheten formas och att denna formande verksamhet sker med hjälp av ett slags materia. Men hans summariska diskussioner visar att det indiska begreppet rupa och det kinesiska qi inkluderar form såväl som materia. Uppsplittringen mellan dessa två begrepp visar sig vara specifik för den aristoteliska västerländska traditionen. Dualismen mellan form och materia är således inte universell.

Yta och djup
Den sista tredjedelen tecknar moderniteten utifrån begreppen ”form och materia” och börjar med att växla mellan så skilda teman som atombomben, formgivning, kvantteori och intelligent design.

Därefter släpper Liedman den övergripande tråden för att fördjupa sig i motsatsparet ”yta och djup”. Här infinner sig plötsligt frågan huruvida det finns ”ett indirekt sammanhang mellan tankar och teorier om att vi är hänvisade till ytan och den ytlighetens kultur vi lever i”.

Yta och djup kan naturligtvis på ett flyktigt sätt kopplas samman med form och materia, men det skulle man också kunna göra med andra motsatspar som kultur och natur, mångfald och ental, aktivitet och passivitet, essens och existens, själ och kropp eller man och kvinna. Så varför just denna avstickare?

Svaret är helt enkelt att det är ett område som intresserar Liedman mer än andra, det märks också genom att han i detta kapitel är mer personligt engagerad och gör en egen analys av samtiden.

Historien och vi
Liedman betonar att vi är samtidigt aktiva och passiva i vårt mottagande och formande av världen. Liedman själv formar i denna bok aktivt vår historia genom sina val, men inte heller han är fri att skriva historien hur som helst, han måste utgå från sin egen tradition och bildning.

Själva skrivsättet visar därmed att historia inte är något som har passerat utan något som ständigt aktiveras och transformeras i oss.

Bok: Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag
Författare: Sven-Eric Liedman
Förlag: Norstedts

Jonna Bornemark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören