ANALYS. Genombrottet för det som kommit att kallas den svenska modellen firar i dagarna 100-årsjubileum. Den 20 december 1906 signerades för första gången en avtalsuppgörelse av Saf, arbetsgivarnas då alldeles färska organisation, och LO, som inte var särskilt mycket äldre.

För facket innebar uppgörelsen en legitimitet som organisationen tidigare saknat. Med decemberkompromissen erkändes LO som arbetarnas rättmätiga företrädare. Men framgången var inte gratis. Den kanske mest kända av alla formuleringar eller avtalstexter på svensk arbetsmarknad har sitt ursprung i detta 100-åriga dokument. Arbetsgivarnas ”rätt att leda och fördela samt fritt anställa och avskeda arbetskraft” skrevs in i uppgörelsen.

Därmed garanterades rätten att arbetsleda för arbetsgivarna. Och det skulle dröja länge innan den omstridda paragrafen – § 32 – naggades i kanten. Men under 1970-talet inskränktes makten. Anställningsskyddslagen (las) krävde då saklig grund för uppsägning.

Följer varje rörelse
Men förutom reglerna för avskedanden är arbetsledningsrätten fortsatt oinskränkt. Och varje fackligt försök att flytta fram positioner har alltid väckt, och väcker fortfarande, starkt motstånd hos arbetsgivarna. Det senaste exemplet är Elektrikerförbundets krav på inflytande över bemanningsfrågor. Det som blev känt som pressade byggtider handlade ytterst om arbetsledningsrätten. Därav det starka motståndet från Svenskt Näringsliv.

Otaliga debattörer har betraktat portalparagrafen från 1906 som en konstruktion som gjorde arbetarna maktlösa. Men det är inte helt sant. Genombrottet för den skrivning som fanns i Safs stadga – § 23 som senare blev 32 – och som, enligt arbetsgivarna, skulle införas i alla kollektivavtal blev inte allmänt accepterad.

Vissa fackförbund hade redan tidigare kämpat sig till ett visst inflytande över anställnings- och avskedsförfaranden och accepterade därför inte de nyvunna skrivningarna rakt av i sina branscher.

Värdefull vägran
Tidigare än decemberkompromissen fanns också en uppgörelse med samma innebörd. Arbetarna vid Hvilans mekaniska verkstad strejkade redan 1899 för föreningsrätten, mot svartlistning och antifackligt uppträdande från arbetsgivarnas sida. Och strejken blev en framgång.

Genom decemberkompromissen fick uppgörelsen ett brett erkännande Den slog sju år senare fast det förhandlingsresultat som uppnåtts vid Hvilans mekaniska verkstad: Arbetsgivaren får inte angripa arbetarnas rätt att vara med i en fackförening.
Det var en betydande framgång för den unga fackföreningsrörelsen. Men priset, som LO motvilligt accepterade, var arbetsgivarnas avtalsfästa rätt att ”leda och fördela arbetet”…