Det enda nya med de nya moderaterna är smartheten. Den lönade sig. Många tycks ha föreställt sig att alliansen ungefär var som socialdemokraterna men lite bättre och utan Persson. Men under parollen ”den svenska modellen ligger fast” påbörjas nu en omfattande nedmontering. Man vill åt omfördelningen och man vill åt facket. Försvagas facket förändras spelbilden: marknadskrafter och kapitalet stärks, inkomstskillnaderna ökar, arbetsmarknaden fragmenteras, arbetande fattiga kan bli en realitet också här.

Det är självklart att socialdemokratin kommer att gå emot dessa förslag. Men socialdemokratin måste också tänka och debattera igenom sin egen politik. Det är hög tid efter tolv års regerande.

Det saknas inte frågor att diskutera – här är några.

Den socialdemokratiska  ”svenska modellen” har grundligt ändrats under dessa tolv regeringsår. Avgörande var acceptansen av Maastrichtfördragets ekonomiska villkor. Anpassningsbördan i ekonomin läggs helt på löntagarna som enligt modellen måste vara flexibla. Den ekonomiska politiken däremot ska inte vara flexibel, den är huggen i sten och kan inte ändras.

Sverige har anpassat sig till denna nyliberala politik men bolstrat den med en fortfarande stark välfärdspolitik. Politiken har varit framgångsrik: den har fört Sverige ur krisen, skapat tillväxt, hög sysselsättning (efter europeiska mått) och ökande reallöner.

Men framgångarna har också ett pris. Vi ser ett växande skikt av människor, särskilt invandrare, som inte fått fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden. Segregationen tilltar. Arbetslivets villkor har försämrats för många. Inkomstklyftorna ökar, även om de internationellt sett fortfarande är små. Neddragningarna och besparingsprogrammen inom den offentliga sektorn har slagit hårt. Allt detta belyses i ett intressant papper från Anne-Marie Lindgren och Arbetarrörelsens tankesmedja.

Socialdemokratin borde nu ta ett steg tillbaka och betrakta vad som hänt. Om ”alla ska med” som det hette i valrörelsen då krävs förändringar både i synsätt och praktisk politik.

Det skulle inte skada att ur glömskans djup gräva fram en grundläggande idé i den ”gamla” välfärdsmodellen: de ”sociala rättigheternas medborgarskap”. Det var den engelska sociologen T H Marshall som för cirka 50 år sedan hävdade att medborgarskapet också måste innefatta sociala och ekonomiska rättigheter. Den tanken sögs upp i det socialdemokratiska välfärdsprojektet; återklanger finns i vår fortfarande gällande men sällan åberopade grundlag.

Ingen är arbetslös av egen fri vilja
Det är en idé med stark politisk kraft. Att betrakta samhället från den utgångspunkten ger onekligen besked om att mycket borde ändras. Det gäller till exempel synen på de arbetslösa. I internationaliserade ekonomier, som ständigt utsätts för förändringar, borde en stabil och generös arbetslöshetsersättning betraktas som en social rättighet, som naturligtvis kan utformas på olika sätt. Det grundläggande synsättet borde vara att den arbetslöse är ofrivilligt arbetslös och åtgärderna utformas därefter – alltså motsatsen till det synsätt som utgår ifrån att den arbetslöse egentligen är arbetsskygg eller vill ha en orimlig lön och som måste pressas ut på arbetsmarknaden genom disciplinära åtgärder.

Det kanske nu är tid att pröva en viss frigörelse från den europeiska normpolitiken, det vill säga utnyttja det utrymme som skapades genom att nejet till EMU. Det finns givetvis snäva gränser för vad ett litet land kan göra på egen hand. Men det finns dock ett utrymme. Vi har själva pålagt oss begränsningar som kan ändras.

Det gäller till exempel riksbankens inflationsmål som skulle kunna kompletteras med ett sysselsättningsmål mot vilket inflationsmålet måste avvägas. Det skulle säkert inte leda till dramatiska förändringar i penning- och räntepolitiken men likväl en annan avvägning.

Vi kan också ompröva överskottsmålet i budgetpolitiken och öppna för en mindre låst finans- och budgetpolitik.

Vi skulle, kort sagt, åter kunna diskutera och besluta om ekonomisk politik som ett politikområde, öppet för påverkan, alltså åtminstone ett steg för att återta förlorad demokratisk mark.

En annan undanskymd socialdemokratisk grundvärdering gäller medborgaransvaret. Begreppet medborgaransvar har perverteras av högern och högern inom socialdemokratin. Med medborgaransvar menar de att människor ska ta ansvar för sig själva och betala mer för olika sociala nyttigheter, det vill säga mindre omfördelning via skatten. Men det är raka motsatsen till medborgaransvaret. De talar om kunder som betalar för sig.

Medborgaransvaret i socialdemokratisk tappning bygger på tanken att medborgarna bär på ett gemensamt ansvar för varandra, för samhället, i nuet och för framtida generationer. Det kan också kallas solidaritet. Marknaden bygger på egenintresset och det är inget fel men det är något annat.

Det institutionaliserade uttrycket för samverkan är den gemensamma sektorn som enligt modellen ska fungera efter andra principer än marknadens. Men under de senaste 15-20 åren har också den gemensamma sektorn alltmer kommit att präglas av marknadsstyrning, konkurrens och affärsvärldens språkbruk, symboler och chefslöner. Konkurrensvisionen har fått fullt genomslag i socialdemokratins politik.

Den stora värdefrågan är om solidariteten kan överleva i detta konkurrenssamhälle. Om den marginaliseras till välgörenhet och sångböcker, vad finns då kvar av socialdemokratin?

Kanditerna talar om var de står och medlemmarna väljer
En debatt om centrala värdefrågor och deras praktiska tillämpning borde föregå valet av partiledare. Intresserade borde kliva fram, klargöra var de står och i vilken riktning de vill driva politiken. Därefter borde medlemmarna i partiet få möjlighet att göra sin röst hörd, till exempel genom ett provval.

En sådan öppenhet och tydlighet skulle vara vitaliserande för partiet och göra partiledarvalet till något mer än bedömning av personliga kvaliteter.

Carl Tham
Före detta utbildningsminister (s)
Skriv till debattredaktören