ANALYS. LO-förbundens ansträngningar att enas om en samordning inför avtalsrörelsen leder tanken till galten Särimner, känd från den nordiska mytologin. Det var han som slaktades var kväll för att morgonen därpå åter leva i högönsklig välmåga.

När det gäller avtalssamordning kan Särimner sägas vara det redan fattade beslutet om hur LO-förbunden ska samverka under vinterns förhandlingar. Konstruktionen arbetades fram under tidig höst och byggde enkelt uttryckt på två lika viktiga ben.

För det första: Alla förbund förband sig att stötta varandra under de förhandlingar som väntade, ytterst med hjälp av konfliktvapnet. För det andra: Alla förbund accepterade att ett av industrifackförbundens större avtalsområde skulle utgöra normen för vinterns löneökningar. Denna salomoniska kompromiss tillfredsställde alla och frågan om hur samverkan eller samordningen skulle se ut föreföll avklarad.

Plötsligt dags
LO-styrelsen fattade ett enigt beslut och representantskapet fattade samma beslut. Återstod så att sätta siffror på de krav som förbunden var och en för sig skulle bära fram i förhandlingar med sina arbetsgivare. Och då dök Särimner upp.

När siffror aktualiserades var det plötsligt oklart om förbunden var överens om hur de skulle stötta varandra och därmed också vilket avtalsområde som skulle utgöra normen för löneökningarna i vinter. Det som varit OK den ena veckan var plötsligt högst tveksamt den andra och förbundens enighet kring grundkonstruktionen var tillbaka på ruta ett.
Det var IF Metalls ordförande Stefan Löfven som i LO-Tidningen förra veckan tyckte att det var för tidigt att redan nu utlova framtida sympatiaktioner. Den tidigare överenskommelsen ställdes omgående på högkant.

Redan dags?
Nu med en vecka kvar till deadline för alla förbundens svar till LO om de accepterar det förslag till samordning som antagits är osäkerheten därför betydande. Vän av ordning undrar också om det inte var ännu mer för tidigt att säga ja till att stödja varandra när konstruktionen beslutades och alla förbund sa ja. Varför gårdagens ja blivit dagens nej – eller kanske, kanske, kanske – är höljt i dunkel.

Som om inte osäkerheten kring enigheten räckte har förbunden nu också börjat gräla offentligt. Om osäkerheten är stor inför avgörandet är en sak säker – ju fler och hårdare kommentarer mellan förbunden desto svårare blir det att ena alla viljor och uppträda samordnat när träning övergår i match.