Karl Marx har sagt att alla världshistoriska händelser upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars. Och det är faktiskt komiskt att höra 1991 eka. Då påstod sig Carl Bildt ha kontakt med världsanden, som meddelade att Bildt inte längre sysslade med politik utan med vetenskap/fakta, det vill säga ”Den enda vägen.” Nu, 2006 börjar parningen: borgerlig regering – borgerliga medier framföda en liknande världsbild.

Finansminister Anders Borg, som exempelvis sagt att ”politik handlar inte om värden, utan om fakta”, fick i Svenska Dagbladet (13/11) frågan om han är samhällsingenjör eller ideolog.

Han svarar förstås att han är mycket mer det första än det andra. Att han får en sådan halvgalen fråga indikerar att partiet börjar casha hem medielanseringen av ”De nya moderaterna” som enbart pragmatiska realister. Då vill jag veta exakt hur kalkylerna såg ut när Borg räknade fram att han att inte längre ville släppa haschet fritt, lägga ner public service och avveckla välfärdsstaten. Hur ser den moderata kursändringen egentligen ut i siffror, förutom 15 procent – moderaternas valresultat 2002?

I P1:s Ekonomiska klubben, ekonomhögerns husorgan, hördes nyligen en krönika som jag tror sammanfattar den mediabild som snart kommer att upphöjas till dogm. Den påstod att Perssonregeringen sysslade med värderingar till skillnad från Alliansen, som stöder sig på forskning och vetenskap.

Beviset var bland annat att man släppt in ett antal nationalekonomer på finansdepartementet. En anhopning av människor med den titeln borde göra oss livrädda, istället betraktas det som om Moses äntligen mottagit stentavlorna från Gud.

Det tål att upprepas om och om igen – nio av tio nationalekonomer är inget annat än liberala politiker. Det enda som står på deras agenda är skattesänkningar, avregleringar och låga ersättningsnivåer/låglönejobb.

Det kallas vetenskap. Invänder man sysslar man med värderingar. Men varför då överhuvudtaget kalla sig moderat, partiet kan ju lika gärna byta namn till ekonomerna.

Alla journalister borde veta att nationalekonomerna styrt och ställt i svensk politik sedan år noll. Fiaskot med normpolitiken, ofinansierade skattesänkningar, inskränkningarna i demokratin, ja hela systemskiftet bygger på nationalekonomernas råd.

Men hur mottaglig för vetenskapliga resultat är egentligen den nya regeringen? Man drar in anslagen till Arbetslivsinstitutet, det vill säga den forskning som undersöker vilka effekter som nationalekonomernas forskning egentligen får för människors arbetsliv och vårt samhälle. Som Marx formulerade det:

Intresset ljuger aldrig!

Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören