Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg vill se olika lön på olika företag, anpassade till företagens löneutrymme. Därmed går han till attack mot LO:s argument för en sammanhållen lönebildning.

Vägen mot individuella löner bör gå vidare, anser Gunnar Wetterberg i en ny skrift. Det gör att löneökningarna kan styras till de ställen där de gör mest nytta, anser han. Det går helt emot LO:s grundlinje om solidarisk lönepolitik, alltså att samma arbete ska ge samma lön vilket företag man än jobbar på.

Enligt LO sätter lika lön för lika arbete press på företagen att öka sin produktivitet, alltså att göra sin produktion mer effektiv, i stället för att skära ned på lönerna när företagen inte kan hålla jämna steg med omvärlden. Pressen på företagen ger i sin tur ökad konkurrenskraft och skapar därigenom fler välbetalda jobb.

– Vad jag vet har man aldrig empiriskt lyckats bevisa att teorierna stämmer. Om den påverkan finns så tror jag den är ganska marginell, och jag tror att det argumentet för den solidariska lönepolitiken är överskattat, åtminstone i dagens läge.

Globaliseringen gasar
Enligt Gunnar Wetterberg är det snarare den internationella konkurrensen och spridningen av nya teknologier som sätter press på företagen att förbättra sin produktivitet.

Han anser också att de centrala löneförhandlingarna historiskt fått lönekostnaderna att rusa i väg. Det går helt emot de teorier av ekonomerna Lars Calmfors och John Driffill som av många setts som en grundbult i lönedebatten. Enligt dem kan i stället starkt centrala löneförhandlingar dämpa löneökningarna, på samma sätt som starkt decentraliserade förhandlingar kan göra det.

– Det finns flera olika faktorer som spelar in. Calmfors och Driffills resonemang bygger på 1980-talets situation, men läget är numera rätt annorlunda.

– För det andra har vi haft en betydligt lugnare löneutveckling sedan centraliseringen började brytas upp på 1990-talet.

Men många anser att Riksbankens nya oberoende ställning, snarare än decentraliserade löneförhandlingar, hämmar stora löneökningar. Stämmer inte det?

– Riksbankens ställning är en faktor som påverkar lönebildningen, men det finns fler. Decentralisering och individualisering drar åt samma håll. Vi har nu en bättre finanspolitik och vi måste mer ta hänsyn till den ökade internationella konkurrensen när vi sätter löner.

De mest decentraliserade förhandlingarna är de sifferlösa avtalen. Sifferlösa avtal innehåller varken någon central procentsats eller en överenskommelse om hur löneökningarna ska fördelas.

– Jag tror att vi bara är i början av utvecklingen. Om båda parter känner sig nöjda med sifferlösa avtal finns det förutsättningar att fortsätta. Om inte kanske det blir mer av hängslen och livrem.

Gäller det även LO-grupper?
– Om ett LO-förbund tror att man genom dem skulle kunna få en bättre utveckling för sina medlemmar, så ser jag inget hinder varför de inte skulle kunna sluta sådana avtal.

LO-ekonomerna har länge kritiserat tjänstemannagrupper för att inte ta sitt ansvar när de förespråkar decentraliserade förhandlingar. De anser att ansvaret för en sund lönebildning då vältras över på andra avtalsgrupper.

– Det resonemanget har jag ganska svårt att förstå. Grunden för den decentraliserade lönebildningen är att man tar ut det som är möjligt på den egna arbetsplatsen, och att arbetsgivaren sluter avtal med både tjänstemän och arbetare. Då måste arbetsgivarna
ta hänsyn till vad de tycker är rimligt.

I snitt tror också Gunnar Wetterberg på högre löneökningar med decentraliserade avtal.

– Om löneutrymmet nu ligger mellan tre och fyra procent blir nog utfallet högre inom det intervallet ju mer individuella och decentraliserade lösningar vi får.

Men det gäller inte alla grupper.

– Nej, en del grupper kanske bara ska ha en eller två procent eftersom produktivitetsutvecklingen är dålig där de befinner sig, medan man på andra arbetsplatser kanske kan sluta avtal på sex procent utan att det är något bekymmer. Man ska inte stirra sig blind på genomsnitten utan avgöra var man hamnar utifrån sina egna förutsättningar, säger Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på akademikerfacket Saco.