Kulturimperialism är när någon med makt prackar på andra sitt synsätt, sina vanor, sina tjänster. Det är något annat när fria aktörer samverkar.

Som i Skuvle Nejla, en timslång jojkopera som hade premiär i Östersund i oktober. Ensemblen ska sedan ut på turné, både i Norge och Sverige. Och några sekvenser ska ingå i programmet när alpina VM invigs i Åre i början av nästa år.

”Att tvingas välja en väg, är att tvingas välja bort en annan. Frihet är att få behålla båda.”

Det skriver Cecilia Persson, same från Håsjöbotten i Jämtland, librettoförfattare.

Operan handlar om mötet mellan den samiska världsåskådningen och den kristna läran. Men så mycket mer kan läsas in. Mötet mellan ett konsumtionssamhälle och ett ekologiskt hållbart samhälle. Mellan den nya frälsningsläran (kanske nyliberalismen?) och alla de gamla.

På scenen möts klassiska operasångare och jojkare. Frode Fjellheim har skapat en musik som vilar på jojkens grund, med influenser av pop och ”vanlig” opera.

Det är berikande möten. Kanske också provocerande.

Mycket har gjort för att ”städa undan” urfolkens kulturer i världen, påpekar regissören Harriet Nordlund i programbladet (fint som ett gammalt cirkusprogram).

Och så är det.

De som för fram sin egen kultur kan stämplas som ett slags separatister, medan de som söker samverkan med andra kan ses som anpasslingar. Alltid blir det fel.

Skuvle Nejla är en fin konstnärlig upplevelse men också en föreställning som bidrar till att många gränser korsas. Och det är stort.

Peter Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören