Kollektivavtalet är befrielse. Befrielse från utpressning där arbetsgivare tvingar anställda till ett omöjligt val mellan arbetslöshet eller lägre löner och sämre villkor.

Arbetsgivarna slipar sina tungor, de hotar med utflyttning till Baltikum och Kina, de beskriver felaktigt Sveriges ekonomi som skral och vår framtid som usel.

De påstår att fackföreningsrörelsen inte litar på sina medlemmar. Och läs nu noga – det är sant. Orsaken är enkel – medlemmarna litar inte ens på sig själva. Av ett enda skäl – de vet att om de utsattes för utpressning och tvingas välja skulle de välja försämringar före arbetslöshet. De skulle tvingas välja det kortsiktigt nödvändiga, försämringar istället för det långsiktigt önskvärda, bra lön och goda arbeten. Det är denna insikt som är kollektivavtalets kärna, de anställda har avsagt sig rätten att själva försämra sina villkor.

Nu är det uppmarsch för en ny stor avtalsrörelse. Då låtsas arbetsgivarna som om de hittat på något nytt, öppningsklausuler. Det är dock samma gamla trista ramsa som alltid, klädd i nytt språk – bara genom lägre löner och sämre villkor kan nedläggningar, utflyttning och arbetslöshet undvikas.

Ordet kommer från Tyskland i samband med sammanslagningen. Situationen i de två delarna av landet var ekonomiskt, tekniskt och socialt helt olika. Den tyska fackföreningsrörelsen hade då att göra ett svårt och strategiskt val.

Antingen två olika kollektivavtal inom en bransch, ett med lägre löner och sämre villkor i östra Tyskland som motsvarade ekonomins och samhällets förmåga att betala, eller ett gemensamt riksavtal inom en bransch men med en möjlighet till undantag på en arbetsplats under en tid av omställning.

Den tyska fackföreningsrörelsen valde det senare alternativet, möjligheten till undantag, i tanken att undantag endast kunde beviljas av förbundsstyrelsen och att det i framtiden skulle vara möjligt att successivt minska antalet undantag. Ett strategiskt val som senare har visat sig ödesdigert. Bara möjligheten till undantag, om än strikt reglerad i början, öppnade för en flodvåg av krav på undantag. Möjligheten till undantag döptes till öppningsklausuler.

Jag älskar tydliga motsättningar, då kan alla se och förstå. De svenska arbetsgivarna har nu, inför avtalsrörelsen, enats om att kräva att det införs öppningsklausuler i våra riksavtal. Det är utmärkt, då blir motsättningarna tydliga, då blir betydelsen av starka riksavtal uppenbar för alla.

Jag uppmanar därför alla arbetsgivare att starkt driva kravet på öppningsklausuler inför förhandlingarna. Skriv artiklar och rapporter, gör hemsidor, tryck broschyrer och affischer. Utmana kollektivavtalets kärna, kräv att avtalen ska öppnas för utpressning där arbetsgivare kan tvinga sina anställda att acceptera lägre löner och sämre villkor.

Jag älskar det, för med sådana fiender behöver man inga vänner, alla inser lätt det vansinniga i att starta en vandring baklänges genom Gobiöknen till kinesiska löner.

Ingemar Göransson
LO-utredare
Skriv till debattredaktören